Anita Kullander leg. psykolog

Denna sida är skrivskyddad. Du kan titta på källkoden, men inte ändra den. Kontakta administratören om du anser att du bör kunna ändra sidan.
====== SARA OGUNI ======

Saras anteckning 12/ 9–2017 (16 år)\\
{{ :undefined:penna_o_bok.jpg?200|}}
Jag tänker, om jag inte får jobba snabbare och svårare samtidigt, på exakt rätt nivå för mig, så kan jag väl fortsätta jobba halvdant i samma klassiska takt för att därefter göra prövningar i alla de kurser jag inte fått A i utan ansträngning. Jag vill vara mogen. Jag vill vara mer ”erfaren” och ”vuxen” när jag börjar på 
universitet. Å andra sidan, om jag börjar tidigare än andra så kanske ”kraven” på mig sänks ytterligare, vilket betyder...tja, jag vet inte. Jag bara tänker. Undrar. Filosoferar.

Om jag hade fått ”hjälp”, rätt behandling d.v.s. genomförs studier i den takt och svårighet jag egentligen behöver, så hade jag aldrig ställt den här frågan till mig själv. Visst att genomsnittligt teoretiskt begåvade människor kan känna sig kränkta och kanske även som ”andra gradens medborgare” om det fanns skolor

för enbart särbegåvade, men då skulle i stället samhället blomstra upp och mer på olika områden där särbegåvade har fått utveckla sig ”naturligt” och veckla ut sina misshandlade vingar som blivit skrynkliga av den felaktiga behandlingen av dessa barn. Det betyder måhända något, att jag ska ta det lugnt? Eller att jag ska bli ännu mer påträngande och ihärdig med mitt tjatande angående mina rättigheter som elev och särskilt begåvad.

Så vad kommer hända med mig och skolan då? Jag skulle väl ta det ännu mer lugnt, göra det jag måste göra för att få E, genomlida ytterligare två själsligt döda år (OBS! Jag återuppstår på torsdags- och fredagsmorgnar, ty då har jag psykologi med P!) som jag under tiden som alternativ får ägna mig åt ”egenstudier” och självvalda, världsförbättrande projekt. Då hinner jag kanske både göra världen lite bättre och ta studenten. Inte för att studenten betyder något särskilt för mig. Jag får bara upp negativa associationer i huvudet när jag hör ordet ”studenten”. Vilket skitliv, som man kommer att växa ifrån. Eller rättare sagt, jag kommer att växa ifrån det.

Jag kan inte vara så här splittrad som nu. Jag vill inte hålla på att börja om och starta och stoppa och sätta igång igen så många gånger som jag får göra nu. Det är astråkigt och jag hinner aldrig dyka djupare än till knäna (alltså typ inte dyka alls, men det är inte samma sak jag menar). Det är bättre att jag får intensivplugga i tre månader till högskoleprovet eller ompröva alla kurser som jag inte har fått sämre betyg än A i.

Det akuta i min skolsituation är ändå att hävda min rätt att få göra franskan i fortare takt så att jag både slipper den förbannade klassen och för mig usla läraren och den seriöst mordiska studietakten, om det nu kan kallas för takt överhuvudtaget, samt att jag nu är mycket angelägen om att få ha filosofi 1 och 2. För det skulle verkligen lysa upp min dag! Jag vet inte, men om jag verkligen skulle få pengar för det så skulle jag vilja bli filosof och/eller författare och läkare och advokat och domare och lärare och mamma och vän och en aldrig sinande, nytänkande, kreativ, vaken inspirationskälla som får leda människor till Gud! Använd mig Gud! Och kanske han menar att jag ska stanna längre på gymnasieskolan för att faktiskt förändra saker, här på gymnasiet. Gud vill kanske använda mig här och nu. För att skolan suger så mycket som den faktiskt gör idag.

Visst att det kan vara jobbigt för lärarna att få stå ut med mig några timmar i veckan, men HALLÅ, jag får faktiskt stå ut med mig själv dygnet runt, hela året om, i många år! Då kallas det jobbigt. Jag vet inte om jag bryr mig så mycket längre. Jag bryr mig innerligt och djupt om mig, för jag är värdefull och jag är 
Guds älskade barn och jag har vänner och jag är en vän och jag vill lära mig, jag drivs av kunskapstörst, men samtidigt vet jag att andra människor har det jobbigt de med, och jag vet inte om jag kan hjälpa dem men jag bryr mig faktiskt om de får bra eller om de mår dåligt vill jag att de ska må bättre.

Men jag kan ju inte gå universitet innan jag helt säker vet vad jag vill göra! Eller misstar jag mig? Jag vet inte alls vad jag vill göra sedan, så jag antar att det är lika bra att göra ingenting i två år till, få driva runt och göra ingenting och tänka över livet och vad som är gott och vad jag bör göra. Jag saknar liksom kämpaglöd, det är så det är helt enkelt. Jag vill inte fightas, jag vill inte strida, jag vill inte hysa agg mot någon och jag vill inte att någon annan ska hysa agg mot mig. Å andra sidan tycker jag att skolan är astråkig och jag är så jobbig och jag orkar inte ta tag i skolarbete och jag är oansvarig...eller är det helt enkelt att nivån är så låg att jag inte känner att det är värt att anstränga mig? Jag tycker att
det låter som att det är mycket rimligare och logiskt än det jag räknade upp först.

För det är ju inget fel på mig! Jag säger att det är fel på systemet. Jag är inte sjuk, jag är inte elak, jag mobbar inte någon annan på skolan – ingen lärare,ingen elev – och jag får faktiskt godkänt. Jag undrar faktiskt varför lärarna trackar ner på mig för mitt enda C och mina B: n. Jag menar vad fan ska jag göra, jag mår illa av att det är så tråkigt och går långsamt!

Tänk om jag inte ens finns på riktigt. Tänk om ingenting finns. Då spelar Gud roll. För Gud finns och han är oändlig åt alla håll och kanter på alla möjliga och omöjliga sätt. Han är A och O, han är Gud, sanningen och livet, det enda som fanns, finns och kommer att bestå, det är honom jag bekänner som den ende sanne Guden och regerar i all evighet. Det är så jag tror, jag som är ingenting och om jag inte är någonting så är inte heller de andra någonting utifrån de ledtrådar jag uppfattat av omgivningen om inte mina sinnen fungerar helt koko och Gud har givit mig helt skruvade tankar (wow, säker på att du inte är seriös, icke-ironisk nu?) eller nåt osv, osv, osv. Jag tror att jag är så konstig. Men det är väl det som är syftet med mitt leverne. Vad Gud satt mig på jorden att göra, det vet jag inte men Tänk om jag bytte gymnasium. Typ till...eller how about you don´t.

Jag ska nog bara leva på, jag. Leva livet, umgås med mina vänner i klassen och mina vänner i ettan. Leva livet, det låter bra det. Tycker jag. Och för mig är jag själv måttstocken jag utgår ifrån, jag är Sara Oguni och det är helt fine. Jag är en människa som är skapad av Gud och mitt liv har syfte och mening och jag finns i min hjärna (det är det som räknas) och jag är bra, jag är bäst och nu ska jag bara sitta med Pinterest och njuta av att jag har sovmorgon i morgon och jag skall läsa och skriva av Bibeln och jag ska filosofierna mera och jag ska skriva och jag ska tänka och jag vill hjälpa och jag ska söka och jag skall finna. 

Så vill jag leva. Och jag lever.