”De barn vars hemmiljö avviker mest från skolnormerna
blir också de stora förlorarna i skolan.”
Liljegren 2001.
För att kunna leka måste barn urskilja och förstå leksignalen, den som talar om att det jag gör eller säger nu inte är på riktigt utan på lek, inte är verklighet utan på låtsas.
Det är den vuxne som först lär barnet att skilja lek och verklighet åt.
Två barn c:a 3 år gamla, sitter i varsin kartong inuti ett lektält. Jag tittar in och frågar vad de gör.
- ”Vi åker hiss till Stockholm” svarar flickan.
- ”Vad ska ni göra där”, frågar jag.
- ”Tanka bilarna,” svarar pojken.
Eli Åm (1984) anger tre förutsättningar för att leken sker på lika villkor.
Samförstånd: – De som leker med varandra måste vara överens om att de leker.
Ömsesidighet: - Att det är på lika villkor, att man turas om i leken.
Turtagande: - Att man kan både leda och låta den andre leda i leken.
”Arbetet med att skapa en trygg och positiv atmosfär bland barnen så att alla får möjlighet att utveckla sig i lek kan försiggå på två plan:
- indirekt genom att vi modifierar status och maktstrukturer som kan uppstå spontant bland barnen så att dessa i minsta möjliga utsträckning verkar undertryckande på enskilda barn eller kategorier av barn.
-direkt genom att vi är tillsammans med barnen när de leker och inte uppträder som avlägsna, vuxna auktoriteter.
Litteratur:
Åm, Eli. (1984) Lek i barnehagen de voksnes rolle. Universitetsforlaget
Liljegren, Britta, (2001) Samspel för förändring : en konsultationsmodell för arbete med elever i svårigheter Avhandling. Lund : Sociologiska institutionen, Univ.