Föräldrarna berättar - deras namn är ändrade.
1. Anna: Har nu läst en hel del gamla inlägg i detta fantastiska forum som ju är nytt för mig sedan
igår. Jag är nyfiken på vilken eller vilka händelser/situationer/omständigheter som först fick er att
misstänka eller förstå att ert barn är särbegåvat? Kanske finns liknande tråd sedan tidigare, men jag
har inte sett just en sådan, och skulle gärna höra mer om det…
2. Dagmar: Utredde min 9-åring för adhd vilket han inte hade. Bara stökig i skolan, vandrar omkring,
avbryter, räcker ej upp handen o tycker att skolan är trist.
3. Bosse Mitt fall var ganska enkelt. Jag fick reda på min särbegåvning sent i livet och min dåvarande
fru är också särbegåvad så när barnen började att visa tecken på det så var det bara att tuta och
köra. Som många andra här så var Anita den som sparkade igång processen.
4. Erika: Min A skrev sitt namn när han var 25 månder gammal, kunde skriva och läsa innan han var
4 år. Självlärd, därför anade vi så klart att han var lite annorlunda. Runt 4 såg vi fler tecken och till
slut var det hans talpedagog som föreslog det och vi gjorde en bedömning hos en psykolog med IQ
test.
5. Fanny: Tror sällan det är en händelse/situation som gör att man misstänker särbegåvning. För oss handlade det om att sonen förvånade oss gång på gång från 15 månaders ålder. Ex att sonen pratade tre-ords-meningar vid 15 mån, var intresserad av bokstäver vid 20 månader osv. Kom med avancerade reflektioner och slutsatser väldigt tidigt.
6. Görel: Enkelt! Jag har vetat om min egen särbegåvning sedan mycket tidigt i livet. Både jag och
min mamma kände igen symtomen redan när sonen var spädbarn. Vaken alert tidigt tal tidigt
allting stor energi och vetgirighet snabb inlärning
7. Hanna: 13 månader gammal tog sonen sin pappa i handen, gick fram till bilarna som stod på gården och rabblade upp alla registernummer. Då pratade han i meningar med upp till nio ord. Det blev rätt uppenbart att han inte var helt mainstream. Vid 2,5 läste han helt självmant och från 3- års ålder har han slukat framför allt faktatexter.
8. Cecilia En vän tyckte att min son var väldigt lika en annan pojke hon kände. Den pojken blev sedan ”diagnostiserad” som särskilt begåvad och då började jag läsa på, och bitarna föll på plats. (Även vad gäller mig själv.)
9. Irma: På ett sätt har jag alltid vetat det, precis som jag också vetat om min egen IQ (utreddes ju på 90-talet själv) men jag har liksom aldrig kopplat ihop det med något förrän för ett år sen, när jag såg ett teveinslag om särbegåvning. Då trillade polletten ner vad gäller sonen och varför skolan beskrev honom på ett sätt som jag (och andra vuxna i hans omgivning utanför skolan) öht inte kände igen. Och resan som det inneburit (bl a hänga här) har betytt att också upptäcka konsekvenserna av min egen särbegåvning, (eller i alla fall nära särbegåvning, vi är i 96:e percentilen både sonen och jag jag). Och för mig blir det aha-upplevelse på aha-upplevelse. Sen att jag har vetat en massa fakta (som att sonen lärde sig läsa själv vid 4, att han läste Stephen Hawkings - i13. Martante barnböckerna - vid 7 när han var intresserad av rymden etc) det betydde ändå ingenting förrän polletten trillade ner hos mig. Och för mig innebär kunskapen om hans IQ att jag mycket lättare kan ställa krav på honom och hänvisa till att man måste ta ansvar för de gåvor man fått (han har en klar tendens - även denna ärftlig - till lättja och att vilja använda sin begåvning till att surfa på räkmackan och smita undan sånt som är jobbigt. Och här i gruppen tycker jag att det är helt underbart att det finns massa vuxna som är smartare än jag! Här skrivs det ibland om saker (matteproblem t ex) som jag inte fattar ett jota av. Jag måste inte fatta allt, och jag tycker att det är lika delar skönt att ibland anstränga mig för att försöka förstå som att ibland bara slappa i känslan av att jag inte har koll på allt (jag är i övriga livet så - alltför - van att alltid ha värsta överblicken, hålla i alla trådar, få saker att hända etc. Äh, nu svarade jag på mer än du frågad om - men det bjuder jag på.
10. Jonna: Vår k var sen i tal och att gå, vi hade iofs inte så svårt att förstå honom. Vad hans sena tal och gångutveckling berodde på är att han har som många särbegovade barn har en perfektionistisk
ådra, k gör inget han inte behärskar. Men en ledtråd då han var liten var nog då han var 2,5 år o jag
bad honom hämta en blöjja till sin nyfödde lillebror. Då paketet var oöppnat så tar lillpalten o drar
hela paketet till mig i sovrummet. Problemlösning. Sedan har han ritat sedan han var liten och
vissa teckningar han gjorde i 6års var på en högstadienivå. Han är en klurefax och lugn filosof och
är väldigt empatisk som person.
Han har ett vuxet språk som gjorde att han blev lite utanför men nu verkar hans klasskamrater
vuxit i kapp. Han hatar repetioner och mellanled i skolan tyckte han var bedrövligt, bättre med
uppställningar. I dag älskar han grafisk design minecraft och javaprogramering.
11. Karla: Vår filur är väldigt intresserad av teknik och matte. Jag tänkte att jag kanske kunde hitta
någon kurs eller liknande som han kunde gå för att stilla sin nyfikenhet. När jag surfade runt på
olika sidor så hamnade jag på Mensas hemsida om särbegåvade barn. Då trillade poletten ner för
min del. Skickade länk till min man som blev lika förvånad som jag. Därefter pratade jag med
skolans psykolog som han redan hade kontakt med och hon bekräftade min upptäckt. Ju mer jag
lär mig om honom och sådant jag läser här, desto mer ser jag likheter med mig själv. Funderar på
om det kanske är därför jag inte har reagerat förut. Han är ju väldigt lik mig i mycket. Jag har ju
inte förstått att det är ovanligt att kunna räkna när man är 5 eller att man lägger förskolans mest
avancerade pussel när man är 2…
12. Leonora: Det var delvis andras kommentarer och delvis känslan vi hade själva. När femåringen satt
i barnkammaren och räknade till en miljon och kunde rabbla multiplikationtabellerna för skoj skull
så kändes det ju lite som överkurs för den åldern, men då har vi flera andra som också är på
liknande sätt så var det ju inte väldigt konstigt.
Våra har inte varit hemskt tidiga utan rusat när de väl satt igång. T ex så har vår fyraåring börjat
skriva och fattar hur man stavar och läser och kan räkna rätt bra, men inget vansinnigt otroligt än.
Kanske hon ritar lite väl avancerat och kan sjunga och återge väldigt många fler visor och
klassiska stycken än jag har hört andra i hennes ålder. Hon spelar piano och gör egna små stycken
där hon ibland lyckas följa någon barnvisa men inte mer än så än.
13. Marta: När grabben bröt ihop som 13-åring i åk 7 sökte jag med ljus o lykta på nätet om vad som
kunde tänkas fela honom. Ramlade över Filurum-sidan o tog kontakt med Anita. Visst visste vi att
han var smart…duktig…men tänkte inte så mkt på det. Han var 1 år o 9 mån när han kom till oss,
talade 3-ordsmeningar på svenska, med korrekt grammatik, efter 3 månader i Sverige. Ovanligt
lugn o gillade att sitta o pilla med lego för sig själv. Frustrationsutbrott när han inte förstod oss el
kunde göra sig förstådd…kan bero både på språkbarriären men även på särbegåvningen…o så
frågade han om allt *hela* tiden. Ingen direkt inriktning, räknade plus o minus när han var 3 år
men inte så jätteföre andra ”duktiga” barn. Läste sent, skrev sent o dåligt. Det fanns inte ngt som vi
direkt reagerade på förrän han gick ner i sin depression.
Najma Just det där som Jonna skriver. Om den perfektionistiska ådran!! Vår Ossian vägrar visa
upp sina färdigheter innan han kan dom perfekt. Så vips kunde han läsa när han var fyra. Och det
var verkligen färdigutvecklad läsning! Vi trodde han hade fotografiskt minne men sen kom vi i
kontakt med särbegåvning och här känner vi oss hemma. Allt som han var intresserad av letades
upp och fastnade. Vid 5-6 gled han via TV/dator in på att bli självlärd i engelska. Vid utredning
förra året fick han diagnos ADHD och höga Wiscresultat.
14. Patricia: Jag har nog alltid vetat. Sonen var liksom alltid lite mer och lite före. Lärde sig läsa och räkna själv tidigt. Men det var aldrig någon stor grej. Vi hade dagmamma när barnen var små, liten
grupp och åldersblandat och där kunde han vara bara sig själv. Men när vi bytte till traditionell,
åldersindelad verksamhet så blev det olidligt tydligt. Att få igenom anpassningar, som att slippa
sitta med enskilda bokstäver när han faktiskt kunde läsa hela böcker visade sig vara förunderligt
svårt.
15. Ronja: Vi märkte det tidigt när det gällde teknik, språk och att han hellre pysslade med verktyg och tyckte om att diskutera med vuxna. I skolan blev det extra påtagligt i och kompisrelationer och att det inte fungerade i klassrummet. Tack och lov har det flutit mkt vatten under broarna sen dess.
16.Svetlana: Vi har alltid förstått och förstår ännu inte, på samma gång. Lite som Karla skriver- iom
att jag också var sådan så reagerade jag inte. Jag lärde mig läsa själv på dagis (som 3-4 åring) ur en
pixiebok om en pojke som tar hand om en elefant. Min bästa barndomsvän från dagis lärde sig
också läsa själv i den åldern. När min son som 3-åring älskade ABC-sången som han lärt sig på
engelska på engelskspråkigt dagis då beställde jag engelska böcker till honom (för det finns inte så
mycket på svenska för den åldersgruppen) för jag utgick från att han kunde läsa och det kunde han
ju, såklart. Sen läste han motsvarande åk 3 (på engelska och svenska) när han var 5 år och det
gjorde ju ingen annan och vi började så smått undra. Sen fick han det där webbaserade
matteprogrammet i höstas och plöjde tre årskurser på tre månader och ja…när vi hittade hit så
förstod vi plötsligt annat som hans intensitet (som alltid varit där). Jag gjorde själv ett informellt iq
test och ja, så sakteliga trillar poletten ned… Och du då Anna, hur kom ni hit?
17. Torsten: Första gången var när vi fick resultatet av BUP-utredning i 5:an, och det visade max på performance och verbalt. Visst hade han varit tidig med att tala, och som mycket liten nyfiken och pigg, men skolan var tuff. Läsning/skrivning kom sent och sitter inte rikigt än (han fyller 14 snart). Han presterar svagt i skolan. Vår utmaning är att få med oss lärarna helhjärtat på att han är så begåvad som han är. Det verkar ju inte så på hur han presterar. Hans förståelse för fysik och matematik, samt engelska och samhällskunskap ligger (stavningen borträknad) på ca 3:an i gymnasiet eller första året på teknisk högskola/universitet. Så way off att skolans utmanibgar med nians nivå bara blir mer av samma dödstråkiga ”iq-dödare” som han säger själv. Har två yngre killar också (02,05) där 02 också är filur. Kanske 05:an också, men han är så duktig och trivs så i skolan att vi tror att han kanske är en ”vanlig” högpresterare.
18. Ulla: Vi kände igen oss själva i deras sätt att vara. Omgivningen påpekade gärna och ofta hur
smarta de var. De kunde läsa innan 3 på svenska och lärde sig prata engelska på 6 veckor när de
var 4. Är nu 11 år och på gymnasienivå i matte, engelska och kinesiska. Släkt och vänner har
aldrig varit något bekymmer, men skolan har varit (och är) ett levande h-vete för alla inblandade.
19. Viveca: Vi visste ingenting om särbegåvning alls. Vi har alltid tyckt att vår W varit ” duktig” och har väl på något sätt stimulerat hans utveckling med att köpa svårare spel, lego, pussel, böcker. Han har alltid varit intresserad av fakta mer än saga. När han skulle fylla 5 och gick på lekis började det strula. Han vägra gå dit, förstörde för barnen osv hans kloka fröken sa då att men han är så intelligent och duktig. Vi blev iaf oroliga och fattade ingenting. Sökte BUP som utredde och utredde, diagnosticerade honom med ADHD men bara H och högbegåvning. Han fick medicin för H, blev helt personlighets förändrad och talade om att om allt skulle vara så här är det ingen ide för mig att leva. Han blev rädd för allt och allt blev helt galet. Vi slutade utredde mer typ allt som finns. Adhd, autism, Asperger, bipolär, epilepsi och det var det ju inget av inte ens en indikation för. Vi gjorde Adhd utredning en gång till. Adhd diagnos togs bort nu återstår högbegåvning. Vi i frågasatte, Googlade och hittade Anita. Anita hjälpte oss :):) nu så förstår vi allt om hur han har varit från han var liten. W har inget speciellt område han tycker om mer än andra utan mer allt han hör och blir nyfiken på. Han är mycket ” duktig” på engelska och matte men inte extremt bra. Han kär sig dock väldigt snabbt :):) så vår resa har varit lång. Anita och Filurum har hjälpt oss väldigt mycket. Utan dem vet jag inte vad vi gjort idag. W fyller i 10 år. Han har det bara jobbigt i skolan i klassrummet och med vissa kamrater men det räcker för att skolan inte vet vad det ska göra. Välkomna hit :):)
20. Torkel: Det här med Filurum har varit superbra. P har plötsligt börjat åka och fika med andra ungdomar.
21. Xerxes: Irma, vad jag känner igen mig i din berättelse. Kul att läsa. Vi började nog misstänka något när E lärde sig läsa i treårsåldern. Jag tror han läste Kalle och chokladfabriken precis när han
fyllde fem. Nu är han sju och har precis läst ut första delen av sagan om ringen på två-tre dagar.
Han har också alltid plöjt faktaböcker… Han gjorde treornas matteprov utan fel nu första terminen
i ettan. Men det som verkligen stod ut var att han visserligen inte började prata förrän han var två
och ett halvt, men som fyraåring var han så verbal att andra föräldrar kommenterade att han
pratade som en vuxen. Han är så bra på att argumentera att jag ofta får backa och inse att han har
rätt. De jobbigare sidorna är att han alltid varit extremt rädd för att lämna oss föräldrar. Han vill
sova i vår säng och kunde vara livrädd för att hamna en meter ifrån oss i mataffären. Han har
också mycket höga krav på kompisar och kommer inte så lätt över oförätter som kanske andra barn
i samma ålder. E har även ett *mycket* väl utvecklat sinne för rätt och fel vilket ställer till en del
konflikter i skolan då han rättar sina kompisar med vad man inte får göra. Ofta hamnar han i bråk
då han ska försvara någon som andra är taskiga emot. (Underbart, men väldigt jobbigt ibland.)
Han leker gärna med tjejer också vilket få andra killar i hans omgivning gör. Vi började googla när
vi misstänkte att han kanske var ganska smart och hamnade ganska snart på Mensas hemsida. Sen
hittade vi som tur är hit!
22. Ylva: När vår E var under 1.5 år, och knappt sade ett ord men förstod väldigt komplicerade instruktioner, då började vi undra. Vi kunde be honom gå in i ett annat rum, öppna ett skåp och sedan leta sig fram till något specifikt under, över, bakom och i något annat och han förstod och memorerade alla steg. Gick iväg och kom tillbaka med efterfrågad sak. Jag minns att vi testade krångligare och krångligare och att det alltid fungerade. Vi pratade då någon gång om det, att tänk om han är ruskigt smart. Men just då var vi för upptagna med att undra varför han inte började prata.
23. Görel: Ja perfektionistisk också vilket leder till en massa låsningar. Tex så vägrar han cykla trots att han är 6 nu. Det är för farligt anser han. Talar ofta om för mig vad som är farligt och säger att jag är en dum risktagare.
24. Xerxes: Det låter som vår E som har världens låsning om simning eftersom han är rädd för att dö
då. (Att cykla fort i skogen på en mountainbike är däremot helt okej.)
25. Viveca: Ja perfektionist stämmer bra på W. När det gäller hans egen prestation vid tex prov eller när han inte förstår på en gång. När det gäller att prova på olika saker gör han det med nyfikenhet och glädje. Oftast blir det att när han väl förstår hur det fungerar och har lärt sig regler osv är det inte intressant längre. Han gillar inte sport men gör det om han måste. Att vinna är inte viktigt men prestationen är viktig vilket gör att han kan bli sur ibland när han blir kullad i kullekar på idrotten. Jobbar mycket på att klara av att allt inte behöver bli perfekt. Någon som har tips på detta ?
26. Leonora: Perfektionism är nog utmärkande för filurer.
Vår nu fjorton års pojke pratade inte heller nästan någonting fram till två års ålder. Pratade inte
VÅRT språk. Han förstod precis allt och var extremt uppmärksam och kommunikation på sitt sätt,
men tala skulle han göra på sitt språk. Han visste t ex vad mjölk hette och om jag pressade honom
sa han det, men sedan skulle det sägas på hans språk. Idag är han lysande i svenska slukar böcker
och skriver underbara berättelser.
27. Mona: Vår tolvåring började också extremt tidigt med talet, men han talade inte i ord, utan
härmade exakt intonationen i orden. Det gjorde att man förstod långa, långa meningar när han var 1-2 år, utan att han uttalade orden.
28. Erik: Toåringen var väldigt tidig också i talet. Kommer aldrig glömma när hon kom ner
som tvååring och med en lång mening och ett perfekt ”r” sade att nu hade hon minsann
hittat sin morgonrock.
29. Margareta: Mitt barn älskar att läsa och skriva. Båda smugglar in böcker
på tråkiga lektioner och fastnar jämt i biblioteket (till lärarnas stora förtrytelse).
30. Pia: Fyraåringen är perfektionist när det gäller uttalandet av ord och kan haka upp sig mitt i meningar för att hitta rätt och och rätt uttal. Ibland när hon inte lyckas väljer hon istället ett annat, snarlikt ord. Ett exempel var när hon satt i sin barnstol på morgonen och skulle äta sin gröt som pytteliten (1-2) och var så frustrerad över att hon inte lyckades uttala havregrynsgröt rätt. Hon satt länge länge och till slut började hon gråta bara för att det inte blev rätt.
31. Anna: jag hittade hit genom mensas hemsida för en kort tid sedan. Vägen dit bestod av att jag väl sedan mycket länge sett tecken på att min son är väldigt smart på vissa områden, men inte tänkt
jättemycket på det, då han också varit rätt sen på en del andra områden.
Det som fick mig att söka mer info och till sist hitta hit var för att förskolan för en tid sedan lyfte
upp en hel del problem som jag delvis förstod, och till stora delar kände att de missuppfattade. För
att ta den lite kortare versionen hade han då lyckats få pedagoger oroliga över att han hade någon
neurologisk sjukdom pga att han förvandlas till spaghetti när det är något han inte vill göra, samtidigt som han förklarar att hans hjärna inte kan styra hans händer, att han har ”dåligt minne” och inte längre kommer ihåg hur man gör. Allt detta framlagt av sonen på det mest dramatiska och inlevelsefulla sätt att erfarna pedagoger ringde mig på jobbet och bad mig ta honom till läkare. Det gjorde jag, och precis som jag visste var han frisk. Han har definitivt inte dåligt minne - absolut ingenting går honom förbi. Hemma och i andra trygga miljöer är han en kreativ, nyfiken, empatisk, känslig och vansinnigt humoristisk person med
enorma krav på sig själv. Han älskar labyrinter och byggnader. Kan läsa kartor och följa avancerade ritningar för att bygga modeller avsedda för stora barn. Han föredrar dock ofta att få någon annan att göra själva byggandet på det sätt han visar, då han blir vansinnig om han inte får något exakt på den plats han har avsett. Om någon inte förstår hur han menar blir han jättearg på sig själv och gråter för att han ”inte har orden för att säga”. Det är intressant att läsa andras beskrivningar av perfektionism, det känns igen! Sonen har sedan lång tid varit noga med symmetrier, bilar ska parkeras parallellt med linjerna i parkeringsrutan, toapapper ska vara avrivet exakt rakt och vid perforeringen. Det gör honom jättearg om jag påstår att det inte är viktigt och skriker att det är viktigt för honom! Ibland kan dock asymmetrier väcka enorm glädje hos honom; han kan nästan skratta ihjäl sig åt ett regelbundet mönster som plötsligt avviker i en enda liten detalj.
När det gäller mig själv har jag vetat att jag ligger högt IQ-mässigt och alltid har haft nästan skamligt lätt för mig i skolan och senare akademisk karriär. Däremot har jag på andra områden känt mig extremt korkad och oförstående inför en massa saker som de flesta människor ägnar sig åt, och det är först i vuxen ålder jag förstått kopplingen mellan det ena och det andra. Den diskrepansen känner jag också igen hos min son…
32. Cecilia: Jag har ju förstått från början att M var smartare än genomsnittet. Tyckte dock inte det var så märkvärdigt. (Han lärde sig läsa först i 6årsåldern, vilket jag själv gjorde när jag var 4.) Allt gick bra fram till skolstarten men sedan blev det jobbigt med kompisar och mobbning. Eftersom han inte alls är verbal fick jag inte reda på så mycket - och eftersom vi har haft det tufft i.o.m. att hans pappa dog när M var 2, har jag letat förklaringar på helt annat håll.
Jag önskar att jag hade fått tipset om särbegåvning i början av hans skoltid…
33. Christin: Det är som att läsa om min son och den här perfektionismen som gör att han gråter och bryter ihop när saker inte blir perfekta eller när någon missförstår hans avancerade förklaringar. Då vill han döda sig själv.
34. Anna: Min sons ilska och frustration riktar sig först både inåt och utåt, men sedan får jag trösta men oftast först när han själv ber mig om det. Men jag är osäker på om trösten gör att han känner sig bättre med det som inte blev som han tänkt? Men jag tror det…
35. Peter: För en tid sedan (när förskolepersonalen var på både sonen och mig om allt möjligt, och
de uppfattade honom som lat/bortskämd) då uttryckte han flera ggr om dagen att han var dålig och dum. Jag har diskuterat vidare med pedagogerna och fått förklara hur jag tycker mig se att sonen fungerar, att han är rädd för att misslyckas, och att lat är ett ord jag inte tycker stämmer alls på honom (och som jag har stora problem att någon använder om någon fyraåring alls för övrigt!). De har faktiskt lyssnat (jag har dock inte alls använt ord som begåvning). Jag har också själv vågat vara mer konsekvent i min lyhördhet efter att ha läst mer om både högkänslighet och särbegåvning, och skillnaden i sonens grundstämning
är enorm. Han blir fortfarande arg och frustrerad i specifika situationer, men han går inte runt och säger att han är dum och dålig och inte älskar sig själv. Nu är han glad när han vaknar, sugen på att komma igång med dagen och säger både nu och då att han är bra på ett eller annat.
36. Gustav: Problemet är att sonen även till stor del riktar sin frustration utåt. Inte minst mot saken han blir arg på. Han förstör den då våldsamt och man blir så chockad att tyvärr reagerar jag då med att bli arg eller förfärad själv. Inte bra alls
37. Birgit: Han vill slå den som inte förstår. Då blir det svårt att trösta för man blir ju arg själv.
38. Amanda: Det är ju verkligen svårt med tålamodet ibland, och jag blir också många gånger oerhört
arg själv. Men det är uppenbart här hos oss att min ilska inte är någon framkomlig väg; tycker det hela då bara eskalerar och blir värre och värre… Har haft enormt stor nytta av Petra Krantz Lindgrens blogg för att bättre försöka förstå och hantera utbrottssituationer på ett sätt som blir behagligare för både sonen och mig… Men svårt är det… Ibland lättare, men ofta svårt eller rentav supersvårt…
39. Zelda: Letade desperat efter något som kunde förklara vår sons minst sagt jobbiga beteende och snubblade över en bok på biblioteket, minns inte nu vilken det var men den tog upp särbegåvning och det var bara ”aha!” inte enbart för sonen utan även för mig själv, mina döttrar och min man. Det var så skönt att få ett namn på det, och inte bara allmänt dra till med ”smart” eller ”tidigt utvecklad”, som inte är en uppenbar beskrivning av min son. Han är särbegåvad men lågpresterande på flera områden och hans särbegåvning tar sig ofta uttryck som kognitiva blackouter, utbrott och självömkan av stora mått. Han kan pendla otroligt snabbt i humör och bli rejält elak och våldsam. Och han är långsint som få! Ältar orättvisor (även inbillade sådana i veckor.