Kort svar: JA!
Man ska självklart berätta vilka förmågor man ser hos sitt barn. Jag menar då att man inte behöver använda någon term som särskilt begåvad, smart osv. Det blir bara förvirrande. Bättre då att beskriva det som tex:
En elev som jag hade testat och som jag hade ett återgivningssamtal med (enligt ovan) sade: ”Jaha, du menar att jag är en sån där snabbtänkare”. Det var sedan ett ord hon använde till skolkamrater för att förklara sina förmågor i skolan.
Särskilt begåvade barn känner sig självklart annorlunda och kanske tom. konstiga och avvikande. Detta kan i värsta fall medföra att de döljer sina förmågor eller blir ”besserwissrar” och utmanar lärarens auktoritet. Därför behöver de en förklaring och tydliga bekräftelser på sina förmågor - man måste göra dem önskvärda och berömvärda. Deras rätt att få vara sig själva, att få stimulans utifrån sin förmåga måste vara självklar,
Det är vi vuxna som på olika sätt (mer eller mindre tydligt för andra) visar hur vi värderar varje barn, varje individ och dess medmänskliga rättigheter.
Det är tyvärr ganska vanligt att särskilt begåvade barn/elever blir mobbade, framförallt i skolan. Min forskning visar att mobbning bland barn har sin grund i de vuxnas attityder gentemot vissa barn. I skolan kan det vara så subtilt som att en lärare suckar varje gång de tittar på en elevs pinformera-barnet-om-begavningrestation och kommenterar så att hela klassen hör:
Den elev som påverkar lärarens humör negativt och därigenom påverkar klimatet i klassen, blir också illa sedd av klasskamraterna och riskerar att bli utsatt. Det allra värsta är när lärare förklarar det med att ”jamen, han är ju lite udda” eller ”han måste lära sig att umgås på samma sätt som de andra”.