Skolan:
I Rättvik har jag tillsammans med Grundsärsko-lans rektor och pedagoger startat Samundervis-ningsgruppen. Där man har en mix med sär-skoleelever (från IQ 55), elever med läs- och skrivsvårigheter, elever med ADHD, autism samt elever som bedömts vara särskilt eller extremt begåvade upp till c:a IQ 140. På lektionerna undervisas de ibland tillsammans och ibland uppdelade beroende på ämne. Några elever är där på heltid, några bara vissa ämnen beroende på om de behöver stöd eller stimulans.


Jag förespråkar verkligen inte en egen skola för begåvade elever - det vore att säga emot mig själv och det arbete jag lagt ner.

Jag menar dock bestämt att om det skiljer 25-30 IQ-enheter mellan två personer så har det inget intellektuellt utbyte av varandra. Självklart kan de kan trivas med varandra i andra sammanhang. Men om de skulle se en film tillsammans eller läsa en bok så skulle de uppfatta den och tolka den på väldigt olika sätt.

Eftersom ett barn med diagnosen utvecklingsstörning har en långsammare utvecklingstakt och inlärning så ökar skillnaden till normalvariationen hela tiden. I relation till barn med särskild begåvning så märks skillnaden snabbare och blir ännu större.

De särskilt begåvade barnen uttrycker att de är synd om de utvecklingsstörda och låter dem vara med på rasterna. Men ibland så orkar dom inte vara sociala och ta hand om andra så då kan frustrationen och impulserna ges asociala uttryck. Några stannar hemma från skolan och vilar upp sig någon dag eller två.

Hem och fritid:
Det är annorlunda i en familj med syskon på olika funktionsuppsättningar - olika begåvningar.. Där känner man varandra väl och vet vad som fungerar och inte. Familjens starka norm och sammanhållning gör att man håller ihop.

Mina erfarenheter från verkligheten:
Jag har arbetat som pedagog med barn i olika sammanhang på förskola och skola. De senaste 25 åren som skolpsykolog där jag handlett skolans personal. Därutöver har jag umgåtts med och kunnat observera barnen på Filurums veckoläger under sex år och under tre år på Recompiles Dator-Dygnet-Runt.

I de flesta familjer finns barn med olika funktionsuppsättningar. Det är mycket tydligt hur syskon delar upp sig och umgås med ”jämlikar” - alltså andra med liknande funktionsuppsättningar - oavsett ålder under dessa träffar.

Det handlar inte om att rangordna vare sig barn eller vuxna utan det handlar om att vi alla har behov av att känna oss bekväma i det sociala och intellektuella umgänget. Vi väljer personer med samma värderingar vad gäller etik, moral och empatisk förmåga samt funktionsuppsättning.Det tar energi att umgås med någon som kan mycket mer än man själv, man måste hela tiden vara uppmärksam och fråga om man inte förstår, man känner sig till besvär. Tvärtom är det för den som kan mer. Det tar energi att anpassa sitt språk, sina sysselsättningar osv till den som kan mindre. Jag tänker på en 9-årig pojke som kom till vårt läger första gången (efter övertalning från föräldrarna) och när man frågade vad han tyckte om lägret, svarade : ”Det är så skönt att inte veta bäst jämt!”. Han kunde vila i att andra också kunde och han behövde inte hjälpa till hela tiden. Ja, självklart behöver barnen kontakt med verklighetens individer som innebär en variation i funktionsuppsättningar, kunskaper och förmågor - men inte hela tiden. Som elev har jag rätt att inte bli vare sig forcerad, hindrad eller bromsad i min utveckling.

VARJE BARN, VARJE ELEV HAR RÄTT TILL ADEKVAT STÖD OCH STIMULANS. DE OLIKA FUNKTIONSUPPSÄTTNINGARNAS BEHOV FÅR INTE SÄTTAS MOT VARANDRA ELLER VÄRDERAS OLIKA. DE HAR OCH MÅSTE GES SAMMA BETYDELSE.