Av start
Med ojämna mellanrum lägger jag upp något som jag för tillfället funderat över. Ibland har jag svaret - ibland inte.

Foto: Anita Hogebrn Kullander

År 2011 började en ny Skollag gälla och då tänker jag främst på Kap 3, § 2, med meningarna ”Alla barn och elever i samtliga skolformer och i fritidshemmet ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.” samt ””Elever som lätt når de kunskapskrav som minst ska uppnås eller de kravnivåer som gäller ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling.” Egentligen är det en ganska revolutionerande formulering - som kom helt obemärkt. Helt plötsligt ska alla elever ges samma möjligheter till stöd och stimulans för att utvecklas optimalt. Lika plötsligt fick pedagogerna helt nya direktiv och skulle ställa om sig över en natt - utan information, utan fortbildning och utan stöd från skolledning eller elevhälsan. Alldeles för många inom skolans värld är totalt obekanta med denna lag och fortsätter således att arbeta som de gjorde innan år 2011.

Jag hör och läser om föräldrar som berättar att de är glada för att deras barn tror på tomten. Många tycker att det är självklart och gulligt att barn ska tro på tomten och tandfen. Men när de även tror på spöken, farliga djur under sängen mm då är det inte lika gulligt längre.

Många föräldrar vill inte anmäla missförhållanden i skolan eftersom de är rädda att förstöra ”den fina kontakten” med läraren och/eller rektor. För mig är detta ett märkligt resonemang. Flera frågor dyker upp i mitt huvud:

• Hur kan man ha en ”fin kontakt” med en lärare och/eller rektor som på något sätt är oproffsig?
• Hur kan man låta sitt barn utsättas till förmån för en ”fin kontakt” med lärare/rektor?
• Vilka signaler ger man sitt barn om man inte agerar på missförhållanden?

En annan orsak föräldrar anger att de inte har några bevis. Därför vill jag förtydliga följande: Man anmäler inte en person, man anmäler en eller flera händelser. Det är upp till huvudman att utreda vem som eventuellt är skyldig Påföljd beslutas sedan av huvudman eller annan myndighet.

Slutligen vill jag att föräldrar funderar på var deras lojalitet ska ligga - på sitt barn eller på skolan?

Kontaktuppgifter till BEO:

  Box 23069, 104 35 Stockholm
  08-586 080 00, vardagar kl 9.00-12.00.
  beo @skolinspektionen.se

Så här anmäler du till Skolinspektionen

Jag har funderat mycket på vad det kan bero på om/när en pedagog är ovillig till att individanpassa för eleverna i klassen. Jag är tveksam till att det ”bara” handlar om brist på tid eller ekonomi.

För att göra en individanpassning så måste man ju lära känna eleven. Inte bara ”känna igen” utan verkligen veta vad eleven kan och inte kan, vilka behov eleven har för att utvecklas optimalt. Dvs. det som ska vara grunden för IUP (Individuell UtveckingsPlan) som alla elever ska ha. När man väl lärt känna en elev på det viset så borde det vara svårt att inte förstå elevens behov - oavsett om det gäller stöd eller stimulans.

Kan det vara så att om/när man lärt känna en elev så väcks också känslor som innebär att man ”känner med” att empatin väcks och det tar energi och framförallt tid? Om man inte går i i relation med eleven så är det lättare att fortsätta undervisningen utifrån ett grupp-perspektiv istället för ett individperspektiv. Utvecklingssamtalet med eleven handlar då mera om att ”eleven ska komma ihåg gympapåsen” istället för vad det egentligen ska vara - elevens samtal med skolan dvs att ta reda på vad eleven anser om sin skolgång.

Särskilt begåvade värderas utifrån vad jag kallar underhållningsvärde. Dvs. på det sätt som en begåvning kan underhålla och roa. Då kan de beundras och accepteras som de är. Egentligen är det ju inte så konstigt eftersom en begåvad persons kunskaper och förmågor oftast ligger på en nivå över normalvariationens, dvs vad vanligt folk kan och vet. Därför värderas inte en förmåga på annat sätt än att det är underhållande. Vi ser ofta på film och TV-shower hur små barn uppträder med sina förmågor att lösa avancerade matematiska problem eller räkna upp decimalerna på pi (3,14), delta i olika frågesportsprogram mm. Likaså är det populärt att personer med diagnoser föreläser om just sin diagnos.

Senast har jag sett två filmer om begåvade unga schack-spelare och hur hela världen öppnades för dem pga. deras förmåga - särskilt efter att de vunnit ett mästerskap. Underhållningsvärdet var alltså helt avgörande för deras acceptans av omvärlden.

Media har stor inverkan på hur vi uppfattar vår omvärld. Jag har sett otaliga filmer där genier förlöjligas och lekmannamässigt diagnostiseras med än den ena. än den andra diagnosen. Personer som väljer yrken som inte ses i rampljuset som bla. forskare och programmerare, som också väljer andra levnadsvanor (än normalpopulationen) utifrån sina behov och intressen blir sedda som underliga kufar och undviks - oftast med en lekmannamässig förklaring att personen måste ju ha en diagnos. Att västvärldens framgångar och utveckling är beroende av dessa kufar påverkar inte deras status i vanligt folks ögon. De har ju inget omedelbart underhållningsvärde, inget man tittar på vid ”fredagsmyset”.

Om en person läser mycket böcker på sin fritid så kommenteras detta oftast med att du måste gå ut också. Om en person spelar fotboll mycket på sin fritid så är det ingen som säger att du måste läsa en bok också. Om en person sitter vid sin dator mycket på sin fritid så säger man att du måste gå ut och göra annat också - spela fotboll eller någon annan sport. Varför anses fotboll vara nyttigare än boklig kunskap och digital kreativitet?

Nu har jag lärt mig ett nytt ord, ett nytt epitet på särskilt begåvad. Det är märkligt hur många olika benämningar det finns som ändå inte säger något om personen som man benämner som ”förläst”!

• Om en utställning inte får så många besökare så förklaras det med att den var ointressant.
• Om en teaterföreställning får liten publik så förklaras det med dålig regi eller dåliga aktörer.
• Om en föresläsning får dåliga recensioner så beror det på föreläsarens förmåga.
• Om en klass har stor frånvaro så förklaras det med att eleverna och/eller föräldrar inte respekterar skolan.
  

I min värld är det absurt att det är eleverna som ska behandlas och straffas för att de inte går till skolan - en skola de finner ointressant.

Det brukar vara det första vi säger när någon berättar i efterhand att något hänt dem. En person eller ett barn har alltså varit med om något tragiskt, traumatiskt, ledsamt och berättar nu detta och det första vi gör är att anklaga dem för att inte ha berättat om det tidigare. Det är lika illa om vi säger - “önskar att jag vetat så att jag kunnat hjälpa”.

Det blir helt plötsligt deras fel att man inte fick möjlighet att hjälpa eller stötta. Fokus blir på oss själva istället för på den drabbade. Då är det inte så konstigt om de i fortsättningen inte heller berättar.

Alltså - om den drabbade inte berättar vad som hänt så beror det på oss - inte på dem.

Jag har funderat en hel del på diskussioner som böljar fram och tillbaka, kring olika diagnosers vara eller icke vara, dess kriterier och hur man bedömer dessa.

Jag har nu tagit del av särskilt begåvade barns och deras föräldrars ”öden och äventyr” sedan 2009 och tycker att jag fått en del kunskaper och erfarenhet under åren som jag nu ska försöka sammanfatta.

Utifrån de solskenshistorier som föräldrar så generöst delar med sig av, kan vi dra en viktig slutsats att barnets beteende både hemma och i skolan påverkas starkt av hur skolsituationen är. När skolan har ”hittat rätt” och ger adekvat stimulans och ledning för att utvecklas utöver målen så förändras också barnets/elevens beteende. Flera av er har berättat om dramatiska förändringar till det positiva.

Jag vill verkligen inte säga att diagnoser inte finns men…

Det är viktigt att man verkligen har tagit reda på att det inte finns någon annan orsak som förklarar beteendet. Följande frågor bör ställas:

- Har skolan verkligen gjort allt för att ditt barn ska vara tillfreds med utbildningen och den sociala situationen? - Visar skolan respekt för och uppmuntrar olika individer? - Är ditt barn verkligen nöjd med skolan och går dit med glädje och förväntan? - Är det verkligen helt säkert att ditt barn kan/vill berätta hur det är?

Thomas Nordahl, norsk professor i pedagogik menar att följande frågor gällande inlärning bör barn/elever ställa till sig själva: 1. Hur har jag det? 2. Är jag intresserad? 3. Är det viktigt? 4. Kan jag klara det?

Frågorna 1 och 2 avgör graden av uppmärksamhet. Frågorna 3 och 4 avgör graden av engagemang.

Han ger också exempel på hur man enkelt kan följa upp genom elevers värdering av sitt lärande: - Fackligt (jag lär mig mycket i skolan) - Socialt (jag har det bra i skolan) - Undervisningsmetoder (lärarens metoder passar mig) - Förväntningar (det förväntas mycket av mig)

När man är helt säker på att ett barns beteende inte kan förklaras genom brister i något av dessa avseenden då kan man kanske fundera i diagnostiska termer.

Men dessförinnan behöver man fundera över varför diagnosen är viktig, vilken nytta har jag och/eller barnet av den, ska mitt barn medicineras, behandlas? På vilket sätt är diagnosen viktig för skolan? Behöver mitt barn placeras i särskild undervisningsgrupp och diagnosen är ett krav för denna placering?

Men det är viktigt, som Dr. Linda Silverman säger, att det är psykologer med verklig kunskap om särbegåvning, som tycker om särbegåvade barn, som genomför dessa utredningar. Psykologerna bör känna till hur en typisk WISC-profil ser ut, vilka deltest som anses vara pålitliga indikatorer på särbegåvning, att det finns något som heter extended norms (utökade normer - finns där man köper sitt WISC-test), och hur man använder dessa, hur särbegåvning påverkar hur man genomför ett test och sist men inte minst hur särbegåvade relaterar till okända personer och situationer.

Många psykologer tror sig kunna bedöma särbegåvning men förlitar sig då helt på WISC-resultaten, vilket enligt min erfarenhet inte fungerar. (Se särskild artikel om det i SMT 2-2014.) Enligt de anvisningar skolpsykologerna fått från Socialstyrelsen så får man inte göra en bedömning eller ställa en diagnos enbart utifrån ett resultat på WISC eller andra begåvningstest. Inget av de 13 barn jag utrett har haft en en tydlig hög profil på deltesterna - snarare tvärtom väldigt spretiga resultat med förvånande toppar och dalar. Min bedömning har grundats på samtal med barnet, med ordentliga intervjuer av föräldrar och undervisande lärare.

En annan viktig aspekt är att ett beteende som föranleder misstankar om en diagnos ska finnas i alla sammanhang. Både hemma och i skolan, på loven såväl som under terminerna, på schack-klubben, i TV-soffan, på skogspromenaden, i leksaksaffären, osv. En diagnos är inte som en allergi som kommer i vissa miljöer och inte i andra.

Så, det var vad jag tänkte på när jag var ute med hunden i morse

Alldeles för ofta berättar föräldrar att deras barn mår dåligt i skolan pga att de blir illa behandlade i skolan (läs mobbade) av andra elever och/eller skolpersonal. Men de gör inget åt det.

Föräldrarna vet alltså om det men gör inget åt det.

De försvara sig med “det händer ändå inget, det blir kanske värre, det går ut över mitt barn” osv. osv.

Den förälder som är medveten om att ens barn är utsatt och inget gör - den förälder har i barnets ögon - godkänt mobbningen. Hur kan den föräldern sova gott på natten?

Tänk på att man anmäler händelser - inte personer. Det är sedan upp till myndigheten att avgöra vem som är skyldig och till vad. Barn-och Elevombudsmannen tar allvarligt på mobbning och brukar starta utredning ganska snabbt - särskilt om barnet går kvar på skolan.

Gör din anmälan här: https://beo.skolinspektionen.se/sv/For-foraldrar/gora-en-anmalan/Att-anmala-till-BEO/Gora-en-anmalan1/

Kinesisk filosof: Den som blundar på dagen sover inte gott om natten.

Allt oftare noterar jag att föräldrar med egna barn som är särskilt begåvade och har npf-diagnoser (2E - Twice exceptional) har en tendens att sätta diagnos på andras barn utifrån sitt eget barns diagnos. Detta bekymrar mig mycket, speciellt som det är en ytterst ovanlig kombination. Fem procent antas vara särskilt begåvade och endast fem procent av dessa kan antas ha en npf-diagnos.

Alltså: 50 av 1000 är särskilt begåvade och c:a 2 av dessa är 2E!

Sedan är det tyvärr inte heller ovanligt att särskilt begåvade barn pga. okunskap om särskild begåvning, blir felaktigt diagnostiserade.

Det som är extra bekymmersamt är när självutnämnda experter uttalar sig i frågan. Viktigt att veta att det endast är av Socialstyrelsen leg. psykologer som får bedöma ett barns begåvning samt den ytterst ovanliga kombinationen med en npf-diagnos.

Var alltså källkritisk när personer utan adekvat utbildning och behörighet ställer diagnoser på ditt barn.

dagens-fundering-ar-2021
Dagens fundering år 2020
Dagens fundering år 2019
Dagens fundering år 2018
Bevinglade ord
I litteratur och på film om begåvning
e-bok-utanfor-ramarna-2018