Om inte hela vuxenvärlden är inkompetensförklarad så kanske skolans värld är det. Om tex. föräldrarna inte är nöjda med hur skolan fungerar så hör barnet hur man sinsemellan pratar om detta missnöje. Garanterar så går detta barn till skolan med en inställning att man inte ska tycka om skolan. Detta påverkar naturligtvis viljan att prestera. Indirekt så har lärarna inte fått föräldrarnas mandat att undervisa deras barn.

Min metod för att komma förbi detta är att man då har ett möte på skolan med rektor, mentor, båda vårdnadshavarna och barnet/eleven. Absolut inte fler. Barnet ska vara åhörare med yttranderätt men inte rösträtt och ska inte tillfrågas om ”hur det är i skolan.” Föräldrarna ska ha tagit reda på detta hemma, förmedla detta till skolan. Föräldrarna ska alltså föra barnets talan. Barn tycker om att höra att deras föräldrar har förstått dem (om det inte är så så brukar man få höra det ganska direkt) och står upp för deras behov. Under mötet diskuteras (förhoppningsvis) olika förslag på hur skolan kan tillgodose barnets behov. Skola och föräldrar beslutar om anpassningar som ska prövas och utvärderas efter en bestämd tid. Barnet hör att hem och skola är överens. Då har skolan fått mandat. Då är det lätt för skolan att säga till en motvillig elev att detta beslutade vi tillsammans med dina föräldrar. Vi skulle ju prova detta tills den och den dagen. Om barnet/eleven ändå inte följer beslutet så har man snabbt ett nytt möte med samma deltagare som första gången, där man utvärderar försöket och beslutar om modifieringar eller något helt nytt. Så fortsätter man tills man hittat något som fungerar. Det man har vunnit är att de vuxna har tagit ett tydligt ansvar, lyssnat på barnets signaler och tagit dessa på allvar.

Förhoppningsvis har de vuxna också återfått barnets förtroende för sin kompetens.