Jag har ju organiserat lägerveckor under 5 år. Familjerna som var medlemmar i Filurum, kom med sina särskilt begåvade barn, med och utan npf-diagnoser. Från hela Sverige kom föräldrarna och c:a 150 barn i olika åldrar vimlade omkring på lägergården i olika aktiviteter. Föräldrarna var förstummade över hur deras barn snabbt hittade vänner. Ålder och kön (eller diagnos) var oviktigt. Det var de gemensamma intressena och funktionsnivåerna som avgjorde kamratskapen och aktiviteterna. De vuxna häpnades, och gladdes, över sina barns plötsliga sociala förmåga. Konflikter var ytterst ovanliga och löstes ofta av barnen själva på ett mycket moget sätt - kanske bättre än vad många vuxna klarar. De allra flesta barn fann vänner som de sedan hade kontakt med under året till nästa lägervecka.

Min roll var enbart administratörens - hotellportiern som lämnade ut nycklarna och svarade på frågor om anläggningen. Min tanke var att finnas tillhands i bakgrunden vid ev bekymmer eller problem där min profession behövdes. Jag hade också bjudit med en psykologkollega som var med på lägren tillsammans med mig (utifallatt). Hon frågade mig vilka barn som hade diagnoser och jag bad henne att själv upptäcka detta. Hon som var erfaren utredare och utbildad inom neuropsykiatri kunde inte urskilja dem bland de övriga utan diagnoser.

Här är en liten film jag gjorde i en kurs - Filurum Sommar 2012
Andetag
Filurum Sommar 2012 - en längre artikel