Utdrag ur Kris och utveckling, Cullberg Johan, Natur & Kultur, 1979.

Denna varar från ett kort ögonblick till några dygn. Under chockfasen håller man verkligheten ifrån sig med all kraft. Det är inte sant! Du skojar!

Reaktionsfasen varar från några dagar till flera veckor. Den börjar då man tvingas inse det som hänt efter att tidigare försökt ”blunda” och komma ifrån det. Man försöker nu finna någon mening i det som hänt. Frågan varför upprepas nu ofta. Det är inte heller ovanligt att man tycker sig se den avlidne eller höra den avlidnes röst. Man kan också försöka minska händelsens betydelse eller fokusera på vem som bär skulden för det skedda. Speciellt knepigt blir det om man haft en konfliktfylld relation till den avlidne. Många kan ge utlopp för oväntade aggressiva utbrott. Det är orättvist. Varför just nu. Det kanske var bäst så… Jag kände på mig att något skulle hända… Det var för att jag gjorde så där… Om du inte hade gjort så…

Den pågår under kanske ett halvt eller ett år efter händelsen. Under denna tid börjar man återigen vända sig mot framtiden istället för att som tidigare vara helt ockuperad av traumat och det förgångna. Gamla aktiviteter återupptas. Om relationen till den döde beskrivs enbart i positiva termer så behöver vederbörande hjälp att se den verkliga relationen. Om övergången till denna fas inte skett inom rimlig tid är det ett ganska säkert tecken på att vederbörande behöver professionell hjälp.

Under denna fas, som givetvis inte har någon avslutning, lever man med det förgångna som ett ärr som alltid kommer att finnas men som inte behöver hindra livskontakten. Nya intressen har ersatt de förlorade. Den skakade självkänslan har återupprättats, de svikna förhoppningarna har bearbetats. Dett sker under förutsättning att den drabbade kunnat arbeta sig igenom krisen. Fortfarande kan dock det gamla ibland känslomässigt upplevas i forma av korta ”stygn” av smärta.

En kris blir så ett stycke av livet och inte något som ska glömmas av isoleras fråm medvetandet.. Många upplever också efteråt att händelsen får nya betydelser under kommande livsperioder.

Dessa faser är mer eller mindre tydliga. Om en fas inte bearbetats tillräckligt så kan man ”backa” och göra om den. Det är inte ovanligt att man kommer till fas 3 men sedan plötsligt börjar störtgråta igen som är mer typiskt för fas 2.

Se även:
Krigstrauma och PTSD