Föräldrarna i den hemlig gruppen på facebook ”Filurum Föräldrar” ombads berätta om positiva erfarenheter framförallt när det gäller skolan. Barnen kallas filurer. Här är deras berättelser: Bredvid texterna finns även exempel på vad ”filurer kan” i olika åldrar. Text och bild hör inte ihop.

Min filur har äntligen vågat säga ifrån att det är för lätt i klassrummet! Som jag försökt peppa hen att faktiskt våga säga till läraren och inte bara berätta för mig i efterhand!

Det räckte för att sätta bollen i rullning så hen ska nu få börja öva inför 6-ans nationella prov i matte istället för att räkna i åk 4 bok.

Vår filura har egentligen alltid trivts väldigt bra i skolan. Att hoppa över förskoleklass var, så här sett i efterhand, det bästa vi kunde göra. Nu går hon sitt sista och sjätte år i sin lilla skola (ca 120 elever). Lite läskigt med kommande högstadium, men hon har hud som är tjock som en noshörning och jag vill verkligen tro att hon kommer fixa det.

Hon är mest ledsen över att behöva splittra klassen, men det kan säkert vara nyttigt att knyta nya band också. Hon presterar mycket bra i skolan, men hörs och syns mycket har jag förstått. Jag är iaf väldigt tacksam över att det aldrig har varit knorr över att gå till skolan (lite segt vissa mornar, men vem har inte så). För mig är det det allra viktigaste och nu har jag börjar kunna luta mig tillbaka på det. Hon trivs och då får det vara bra så.

Efter många slitiga år med oförstående lärare och mycket maktkamp i tjejgruppen vågade dottern (12 år) nu i höst ta det stora steget att byta skola. Vilken fantastisk skillnad! I nya skolan är det positivt att vara ambitiös och att vilja utmana sig själv. Nu trivs hon i skolan och det går jättebra för henne.

Hon har även flera kompisar i klassen. Och en ny bästis! Hon har tidigare hittat en bästis via ett läger för särskilt begåvade barn, så nu har hon två!!! En bästis som gillar henne som hon är har hon hon drömt om sedan hon var pytteliten.

Från att knappt få barnet ur sängen, skolvägran, viktras och ”det har varit så här tråkigt i fyra år, jag orkar inte längre” och föräldrarnas tjat, tjat, tjat på skolan om acceleration. Till ny skola, spets Ma/No, och barnet stiger upp kl 06, fixar frukost själv, går nynnande till bussen, visar roliga fysikexperiment och återfår sitt mysiga, omtänksamma och humoristiska jag igen - som vi inte sett på flera år! (Håller fortfarande andan…)
P.S. Om vi inte hade fått stöd av Filurumnätverket vågar jag knappt tänka på hur det hade varit idag! Det går inte att med ord uttrycka den tacksamheten! D.S.

Dottern 14 år fick tenta av åttan och har nu efter en del möten och tjat halvdagar i skolan och praktik på eftermiddagen. Hon trivs så bra med sin praktikplats och får ta ansvar och utvecklas. Skolan är ff lite ”tråkig” men mycket bättre motivation från dotterns sida då hon fått andra klasskamrater som också jobbar på lite fortare.

Vår filur 13 år idag stötte i fyran på en drömlärare, som inte alls var ”hans” lärare, men som såg honom under den där bråkiga ytan som gjorde att han kom i konflikt med i stort sett alla andra lärare.

Han använde sig av humor på ett befriande sätt och tyckte inte att det var något problem att sonen skulle få testa sina kunskaper på en högre nivå när han själv sa att han redan kunde och därför vägrade arbeta i skolan.

Han har precis som nästan alla andra filurer svårt att traggla med saker som han kunnat sedan länge. Så han blev utmanad, fick anpassad studiegång, pluggar numer hemma tre dagar i veckan och två dagar i skolan med drömläraren.

Han går i sjuan nu men läser matte och engelska med niorna. Och det bästa av allt är att han numer mår bra av skolan, han gillar skolan vilket var otänkbart för ett par år sedan.

Vår filur på 11 har nyligen nytt skola och oj vilken skillnad! De har precis kartlagt och börjat med viss acceleration och redan är hon som ett helt nytt barn! Hon är glad, pratig, fnittrig, busig! Den här flickan har vi inte sett på måååånga år! Dessutom kör hon matte med Intize och lär sig japanska på fritiden med en lärare och hon orkar till och med sånt numera! Tidigare var hon alltid supertrött och arg.

Fjärde skolan (mellan åk 4 och 6) och när vi gav upp att hitta en skola som kan sådana här barn, och valde närmaste skola med rykte om rätt mycket problem, så plötsligt verkar dotter och skola passa varandra! Visserligen är allt fortfarande nytt och spännande, men personalen har tagit emot henne med öppna armar, anpassar på alla möjliga vis de kan komma på, och dottern går själv mellan bil och klassrum, säger bara ”hejdå” och går.

Rymmer inte, gråter inte, kollapsar inte precis utanför skolans dörr, som det har varit varje morgon i flera år nu.

”Jag känner mig hemma här” säger dottern. Strul-barnet och strul-skolan passar ihop.

Kanske är det så att den här skolan är luttrad och inte gör sig några illusioner. Man gör bara det som funkar utan att spjärna emot. Kanske har vi bara haft en sagolik tur. Och kanske håller det här nya, bra i sig ett tag nu.

Det fortsätter att gå bra utifrån perspektivet att dottern är 2E (högfungerande autism) och att skolan fortfarande provar sig fram efter rätt nivå, både på utmaningar och för återhämtning och vila.

Skolans personal, liksom vi föräldrar, tycker vi får väldigt dåligt stöd överallt ifrån, bara stora, svepande generaliseringar, som vi sällan känner igen dottern i. Trots allt är hon lite av det ”mysterium” den första psykologen kallade dottern för. Förra veckan gjordes ett nytt WISC test, utifrån förhoppningen att få någon liten mera ledtråd.

Både skolan och vi föräldrar inser att det bara är att prova sig fram. Men det är första skolan (av 4 skolor för åk 4-6) som är villiga att prova sig fram tills det funkar. Och det känns otroligt skönt för oss föräldrar.

Dottern som älskade skolan de första åren kraschade totalt efter jul i åk 7. Då gick det inte längre. För många år med för lite stimulans och för långsamt tempo.

Hon fick panikångestattacker på skolan nästan varje dag hela våren. Hon ringde och skrek: ” Mamma, mamma, jag kan inte andas.” Jag fick släppa allt på jobbet och åka i ilfart samtidigt som vi andades i fyrkant tillsammans i telefonen. Efteråt var hon helt slut och somnade hemma på soffan.

På påsklovet hade hon inga panikattacker alls vilket var bra eftersom det blev så tydligt att det bara hade med skolan att göra.

Vi fick hjälp av kuratorn att kalla till möte med mentorer, specialpedagog och skolpsykolog. Vi berättade att hon är särbegåvad, att det är för enkelt och går för långsamt i skolan, och att det är därför hon får panikattacker.

Efter andra mötet, då lärarna hade hunnit informera övrig personal på skolan och gjort några förändringar för henne, (hon fick sitta nära dörren för att snabbt kunna ta sig ut, slapp jobba i grupp med klasskamrater som har inlärningssvårigheter, och fick en stor skrivuppgift i svenska som är hennes favoritämne) släppte paniken. Den här första terminen i 8an har det funkat bättre. Hon vet att lärarna vet. Även om det fortfarande går för långsamt för henne så kan hon bara säga till att hon vill ha något svårare eller något mer att göra när hon är klar.

Hon har också varit sjuk mycket den här terminen och det har på så sätt blivit lite högre tempo för henne när hon kommer tillbaka och ska jobba ikapp 2 veckor.

Hon säger själv att hon mår bra nu, men hon längtar till gymnasiet.

Jag tittar på bilder från lågstadiet av ett skrattande, nyfiket och väldigt självständigt barn som jag aldrig kunnat ana vart det skulle ta vägen. Att skolan kan ha så stor negativ påverkan kunde jag aldrig tro… Denna höst gymnasiet, fått läsa 3 mattekurser på en termin, inte strålande resultat men påtagligt nöjdare. På kvällarna universitetskurser i kvantfysik, fortfarande ett omättligt behov av utmaning och kunskap, helst väldigt klurig sådan.

Vår situation har blivit bättre. Han skolvägrade efter en månad på sin förra skola i 5:an. Bytte till en skola närmare hemmet till och med och första året slogs vi mest för att de skulle höra oss och bemöta filuren för att han skulle ens visa att han visst kan göra nåt på lektionerna.

Jobbigast har varit att förklara särskild begåvning och att sonen aldrig kommer att ”lyda” (som rektorn hade önskemål om) och att ett svar ”För att jag säger så” aldrig kommer att accepteras av sonen som svar på hans fråga ”Varför”! Nu äntligen har det lossnat. Elevhälsoteamet har kört hårt och då har Filuren börjat öppna sig. Från att ha varit frånvarande - närmare hälften säkert per termin och till slut helt så är han där och levererar. Första bedömningarna börjar rulla in och det är mestadels C,A och E (dom blir väl B och D sen men nu ser vi bara dem). De bemöter honom bättre och vill verkligen lyckas. Vi är inte där än men ÅH SÅ MYCKET bättre.

Vår kille 10 år, snart 11 år verkligen älskar livet numera. Alldeles uppslukad av allt härligt han kan göra och lära sig på alla sätt, så härligt nyfiken igen. Han är även social på ett annat sätt och hänger med flera i klassen och gör olika saker på rasterna med dem. Han sprudlar och ögonen glittrar. Helt fantastiskt i jämförelse med för två och ett halvt år sen då han började tappa livslusten, skadade sig både fysiskt och psykiskt, var arg ledsen och frustrerad stängde ner, gjorde inte mycket alls. Det är vår nuvarande fantastiska skola som sett hans behov och hjälpt honom på olika sätt för att komma tillbaka efter skolskadan som de beskrev det.

Även oss har de hjälpt tillbaka från den. Nu har både sonen och vi tillit till skolan igen. De lyssnar och tar det vi säger på allvar och tar lätt och snabbt emot tips och fortsätter möta sonens behov. I dag skolmöte. Sonen känner att han inte riktigt lär sig så mycket nu i sexan vilket han uttryckt både till sin pedagog och oss. Han har ju blivit så energisk och vill ha något att sätta klorna i i varje ämne. (Lite svårt att möta hans iver på nya saker hela tiden både i skolan och hemma. Vi hjälps åt så gott vi kan. ) Vi berättade bla att han nog skulle tycka det var kul att göra projekt där man jobbar med flera ämnen ihop. Pedagogen sa direkt att hon blev taggad av den idén och trodde det skulle inspirera sonen att gå djupare in i ämnena. Hon skulle klura på det och se hur hon skulle kunna få till det.

När det gällde andra saker vi tog upp var det flera saker de direkt sa att det ordnar vi ganska direkt eller beskrev hur de kunde göra olika ämnen mer intressanta och givande för sonen så han kunde fortsätta utvecklas. Nytt möte i januari för de vill se på vilket sätt de kan vara behjälpliga i ansökan till högstadiet med tanke på sonens behov och i överlämning till högstadiet vill de få till möten rätt snabbt med dem tillsammans med oss föräldrar för att få till en bra överlämning.

Alltså vi är så lyckliga för sonens positiva utveckling och för vår fantastiska skola som precis som sonen igen och igen fortsätter att förvåna oss i sitt sätt att se och bemöta sonen och hans behov.

Vi flyttade nyss. Vi trivs bra. Mobbing försvann. Området är toppen. Naturnära o alla är lugnare o trevligare här.

Var på möte idag i skola 3. Där det börjat bra. Men sedan inte. De har ej brytt sig . Mötet var med den ”svåre” rektorn, de 2 mentorerna, den rare o kloke skolpsykologen och mitt ombud . Hon berättade om särskild begåvning, mitt barn o gav tips i bemötande. Alla var nyfikna o intresserade o frågade o antecknade . De lyssnade även på mig och skrattade när jag berättade om hur sonen förvånat vid olika tillfällen. Och förstod. De förstod också hans förtvivlan som återkommit o hur han kämpar som ouppmött dyslektiker och särskilt begåvad. De såg honom. De kom med egna idéer om hur möta upp och var engagerade. Mötet avslutades o alla var upprymda o positiva. ”Nya glasögon” på framväxt.

Det är inte slutet. Men efter ett par månaders förtvivlan och kamp så känns det som detta avsnitt slutat bra. Och att nu är vi på gång. Mötet kunde inte gått bättre.

Pojke, 12 år, med massor av katastrofer i skol-bagaget (utbrott, våld, rymningar, skolvägran, jag som mamma fick vara jour och åka till skolan för att hjälpa till på veckobasis, socialtjänstanmälan, enskild ”undervisning” i egen byggnad etc) fick hjälp av en grym specialpedagog, blev uppflyttad och efter det ljusnade det successivt.

Han går nu i sjunde klass på ny skola och stormtrivs med undervisningen och mentorn. Han lär sig saker, pluggar till prov, anstränger sig för att göra uppgifter på det via lärarna har tänkt osv. Han är glad och håller på med nya projekt på fritiden. Läraren låter honom vara med och programmera efter skoltid, han har föreslagit att starta en odlingsklubb och en schackklubb på skolan och fått bra feedback.

Varje vecka får skolan nya mattekluringar som han älskar. Det är hög nivå på undervisningen och han måste anstränga sig. Underbart.

Storebror, numera 21, och anledningen till att vi hamnade i Filurum från början (även om det tog några år) tuggar sig målmedvetet igenom alla kurser han behöver på Komvux för att kunna söka in på läkarprogrammet. Just nu matte 4. Flickvän som han är i stort sett sambo med (officiellt bor han hos mig, men här är han bara ca 2 dgr/vecka), som startat ett Vegancafé i år, där han arbetar ibland. (Malmöbor och besökare: Farm2table på Davidshallsgatan). Det bästa är att han hittade detta med ett mål att sträva mot! Lillebror (16) ropar vi inte riktigt hej om än, men det är sååå mycket bättre! Han går på individuellt alternativ på Bellevuegymnasiet under detta läsår. Där läser han in alla betyg han missade under grundskolan pga bla problematisk skolfrånvaro/ närvaro. Det går i stort sett bra. Från HTs början till nu har han varit i skolan alla dagar utom 3. Målet är att han ska få ihop så många betyg att han har behörighet att söka vilket ordinarie gymnasieprogram han vill. Poängen får vi se hur långt de räcker. Det är nästan overkligt och jag vågar nästan inte skriva det, men han mår MYCKET bättre. Det går väldigt bra i skolan i de flesta ämnen. (Utan att han anstränger sig särskilt ). Han skrattar! Såg att någon annan skrev det högre upp i tråden oxå - i höst har man kunnat höra honom skratta! Han skämtar och busar ”den riktige V är tillbaka!” Tänkte jag. Fortsatta utmaningar, men mycket bättre = summering!

Trots att vi varit i avgrunden med äldsta så börjar förtroendet åter vända tillbaka. Han tar nu emot besök av specialläraren 30 min per vecka och ser fram emot besöken. Hans kreativitet har kommit tillbaka och han skapar igen. Han planerar för sin framtid lite försiktigt och han somnar lättare om kvällarna.

Förvaltningen tog en liten del av sitt ansvar och flyttade på skolledningen och det har lett fram till framstegen i vår familj. Syskonen kartläggs en efter en och skolan visar nu intresse för våra barn och vill anpassa men kräver inga bevis eller att våra barn ska prestera. Vi har nu en prestigelös dialog med skolan. Så skönt äntligen. Det kan bli bättre än vad det har varit.
Vårt framtidshopp har återvänt sakta och säkert.

Min godaste nyhet är att jag är en bättre, mer förstående och mindre fyrkantig pedagog idag än innan vi i familjen läste om och fick erfarenheter av filurer. Dessutom mår filurdottern bra igen efter att ha bytt gymnasieprogram.

För min dotter har det blivit bättre. Hon är kvar på samma skola eftersom hon konsekvent tvärvägrat att byta. Så nu, efter 5,5 års kämpande med otaliga möten, anmälan till skolinspektionen, kontakter med bup, många tårar och mycket ångest, är det bättre. Hon har hittat en nära vän och ytterligare några vänner. Hon är inte ensam. En av hennes lärare i skolan vidareutbildar sig parallellt och läser kursen vid stockholms universitet om särskild begåvning vilket har gjort en enorm skillnad för dottern. Vi behöver inte förklara varenda liten sak in absurdum, det finns en förståelse på ett plan som inte existerade tidigare. Min dotter skrattar! När jag hörde det första gången för några månader sen så insåg jag att hon inte skrattat på väldigt, väldigt länge. Visst finns det fortfarande en hel del att önska i skolan. Men det är bättre!

Båda mina barn trivs nu bra med skolan och lärarna utmanar mer och mer. Storebror på 12 år har varit mensamedlem ett tag och nu när även lillebror på 11 år är medlem sedan ett par veckor så sitter de båda och beställer handdukar och grejer från deras e-shop gemensamt, de är fina tillsammans.

Jag skickade material till skolan från Skolverket om särbegåvning som de läst och lillebrors lite överdrivet (tycker jag) barska lärare har helt vänt om i bemötande då jag dessutom gav honom en snabbkurs i Komet/Fem gånger mer kärlek förhållningssätt.

11-åringen som man kan tror vara världens coolaste kille är en känslig själ som innan detta samtal jag hade med mentorn kände 2/10 i trygghet till honom … men nu i veckan kollade jag av och nu är det 8/10 och relationen dem emellan är en helt annan. Mentorn ringde dessutom hem och frågade om jag eller någon annan kunde föreläsa lite utifrån Komet så det är på G (men inte jag utan en annan Kometledare).

Min son trivs fortfarande i F klassen och läraren låter honom få hem ”läxor” som inte de andra barnen har. Han är aktiv i de flesta efter-skolan-aktiviteterna för att han tycker att det är kul , gaming och vildmarkskurs. Han har verkligen blommat upp en del. Visst han har sina dagar det är tråkigt . Men hans fröken är lyhörd och lyssnar av oss snabbt och sadlar upp. Så just nu behöver jag inte vara orolig för sonen. Det känns fantastiskt .

Han som 11 år gammal inte förstod varför man måste leva läser nu på KTH ofta på distans från sin egen lägenhet, efter en lärorik men lite tråkig värnplikt. Kompisarna hänger med år efter år. Jag tänker på det dagligen. Filurum var en av armarna som drog upp honom.

Vår filur, 6 år, trivs bra i förskoleklass! I förskolan kände han sig alltid annorlunda, hade fröknar som inte förstod honom, de andra barnen lekte inte på hans nivå, och han ville inte dit . Men i skolan har han bra fröknar som ser honom och bemöter honom jättebra, och många kompisar som han klickar med. Och skoluppgifterna görs på olika nivåer så att barnen kan välja nivå utifrån sin kunskap. Men det är klart, nivån är egentligen fortfarande lägre än vad han egentligen ligger på… Men för honom verkar det än så länge vara skönt med ett mellanting mellan förskola och skola (så som F-klass är), så jag pushar inte utan låter honom ha kul och leka mest. Men i ettan (eller till våren) måste jag nog ta upp det där med nivån…

Från ledset ”problem” som knappt nådde målen Till glad A elev., som älskas av sina lärare! Via skolbyte och radikal uppflytt. Från tjej som inte ville skriva alls, till tjej som skriver romaner på Engelska och säger snälla snälla kan jag få lite skrivtid idag och slippa promenera, jag är så sugen på att skriva . Jag kan tillägga att hon nu når upp på alla krav för A i matte, för åk 9. Efter att hatat ämnet och kastat böckerna i väggen i alla år. Nu går det hur bra som helst. Ett extra roligt A bland de andra. Tänk vilken resa och tack för all stöttning på vägen.

Min son trivdes inte alls i grundskolan och vår skola var inte intresserade av att hjälpa honom. Han hade en jättefin mentor som försökte, men när ledningen inte på riktigt stod bakom, då gick det inte. ”Se bara till att bli godkänd i alla ämnen, så du kommer in någonstans på gymnasiet, så kan du lösa resten med Komvux”, sa jag.

Men han lyckades mirakulöst komma in på teknisk, med programmering, som var det han ville gå (han har tex varit på Hello Worlds sommarläger ända från pilotlägret 2016, tack vare tips i Filurum), och nu läser han med andra som har samma intresse som han, är ambitiös och har 100% närvaro. Han säger själv att det som gjort hela skillnaden för honom är detta att han kom in på teknisk samt sommarlägren med Hello World och Filurum (sedan 2015), och där han funnit sina bästa vänner.

Vårt liv fick verkligen en helt ny vändning iom Filurum. Från förvirring till sanning. Jag var själv högpresterande i skolan (och medlem i Mensa sedan jag var 31 år) och förstod inte hur min uppenbart otroligt intelligenta son kunde ha det så jobbigt i skolan. Varför skolan fick honom att vantrivas och underprestera så. Och att skylla på honom. Säga att han hade något fel som skapade alla problem, fast att vi hemma tvärtom alltid upplevt honom som otroligt lätt att ha att göra med.

Ett par år innan Filurum kom in i vårt liv sa jag tom till läraren att ”han behöver inte fler uppgifter av samma sort, han behöver svårare uppgifter”. Och då hade jag varken hört talas om särbegåvning (trots Mensa-medlemskapet😄) eller acceleration. Det kändes bara att det var det som skulle vara det rätta och självklara för honom.

Min filur gick på möte med Brainpool för första gången i januari nu 2020. Jag var lite nervös och spänd på hur det skulle gå, hade bakat god specialfika så han skulle känna sig inkluderad samt förberett honom och gjort en plan på en lagom lång tid att stanna där. Det längsta maxtid jag visste att han brukade klara sociala aktiviteter på var 3-4 timmar nämligen, sen brukade han vara helt slut och bryta ihop. Min filur har nämligen även asperger och adhd.

Så jag lämnar av honom och efter 3 timmar när jag ska sätta mig i bilen för att hämta honom får jag ett sms. - Hur länge håller mötet på? Ytterligare 3 timmar svarar jag. - Det är så kul här, får jag stanna tills de stänger? Ja, det är klart, orkar du det då? - Ja.

När jag sen hämtar honom 6 timmar senare är det en lycklig kille som dansar ut från byggnaden. Han hoppar in i bilen och är pigg och glad. Jag är chockad. Förstår inte vad som hänt.. Det har aldrig hänt förut i hela hans liv. Umgänge med 50 andra barn och inte utmattad??

Berätta, hur är det möjligt frågade jag honom? - Det var så skönt mamma, för första gången i mitt liv så behövde jag inte spela några sociala spel. Jag bara gick omkring och hängde med olika folk. Pratade med någon om ett ämne och ifall jag tröttnade så kunde jag bara gå utan att den personen tog illa vid sig. Dem var likadana som jag, det var helt fantastiskt.

Kan ni förstå att jag grät glädjetårar? Det var som att ett mirakel hade hänt. Tyvärr har de fysiska träffarna ställts in pga Corona sen dess, men vi ser fram emot när det börjar igen.

Efter att tråkat sig igenom mellanstadiet träffar han på en lärare i sjuan som efter samtal sätter slutbetyg i matte redan till höstlovet och efter lite kamp får A undervisning på gymnasiet en em i veckan. En rektor på gymnasiet som ställer upp och har en lärare som tar emot på verkstadstid.

Efter rektorsbyte på A:s skola går han nu i nian och följer matteundervisningen i en teknikklass åk 2 på gymnasiet tre dagar i veckan. Rektorn har ordnat så han får skolskjuts emellan och lärarna hjälper honom med att uppdatera honom med vad han missar när han är borta. Känns så skönt när han är nöjd.

Dottern har också landat efter att börjat gymnasiet och hittat likasinnade och provhetsen är så mycket mindre.

Vår Filur var jämt arg som bebis. Extrema våldsutbrott om vi inte förstod vad han sa direkt, vägrade göra något han inte behärskade perfekt från början och sjukliga krav på sig själv. Mycket blev bättre när han började prata och kommunicera men även nu under corona har han fått vara hemma mycket (5år). Han lär sig matte, programmering, skriva etc och är så trygg och glad.

Min flickas lärare har fått upp ögonen verkligen för särskild begåvning och tänker på helt nya sätt, jag har tagit upp frågan centralt, tänker att det är viktigt att se på de som något som gäller många barn i en stor kommun - och alla verkar se det som en viktig och spännande utmaning, inget problematiskt, utan utvecklande för skolan här

Utanför Ramarna