En skola kan via Elevhälsan (psykolog och/eller skolhälsan) föreslå vårdnadshavare att man remitterar för vidare utredning - psykologisk eller medicinsk. Vårdnadshavarens samtycke krävs för en sådan remiss. Beroende på barnets ålder krävs även barnets samtycke. En remiss ska innehålla både skolans och vårdnadshavarnas beskrivning av barnet, vilka stöd/stimulans- åtgärder skolan har provat och utvärdering av dessa.

Viktigt är också att det framgår av remissen vilken frågeställning man vill ha besvarad Frågeställningen behöver inte (och bör inte) innehålla en diagnos utan formuleras kring ett problematiskt beteende.

Återkoppling sker först till vårdnadshavare och därefter valda delar till skolan.

Vårdnadshavare kan själva remittera sitt barn för vidare utredning s.k. egenremiss. Då är inte skolan inkopplad och återkoppling av resultat sker endast till vårdnadshavare och barn.

Vårdnadshavare kan också ”tacka nej” till föreslagen diagnos. Man behöver alltså inte acceptera en diagnos som utredare kommit fram till. Den ska då inte heller på något vis presenteras eller antydas för skolan eller andra aktörer.

Min kommentar: En utredare har ett professionellt ansvar att ge tillräckligt starka och goda argument för sin bedömning gällande diagnos (eller inte diagnos) så att vårdnadshavare förstår och respekterar detta.