Av Anita Kullander, leg psykolog

För c:a 15 år sedan skulle jag utreda en pojke på 11 år. Vi kan kalla honom Mårten. Läraren berättade att Mårten satt och sov mestadels på lektionerna, att han var väldigt intresserad av en karta som fanns på väggen vid hans plats i klassrummet, att han inte följde instruktionerna vid undervisning i datorsalen utan fick fram svart bakgrund med vit text som rullade uppåt på skärmen och att han inte umgicks med sina klasskamrater utan gick helst ensam eller sökte upp sin yngre bror på andra skolgården. Läraren berättade också att när man fick ett svar från Mårten så var det alltid rätt svar. Läraren kunde inte förstå hur han lärde sig om han inte följde med på lektionerna.

En del i en psykologutredning är en begåvningsbedömning – ett intelligenstest – i detta fall var det WISC som skulle administreras. WISC består av ett antal deltest som man presenterar i turordning. Jag hade en psykologkandidat som skulle göra själva testet. Det är ganska enkelt – man följer anvisningar som står skrivna på protokollet. Man börjar med enkla frågor och svårighetsgraden stiger vartefter. När den testade fått 4-5 felsvar i rad så anses det att man nått den testades kunskapsnivå inom det området och går vidare till nästa deltest. Det var kandidatens första testning så lite nervöst var det. Kandidaten kommer tillbaka och säger att testet är förstört och att det presenterats alldeles fel.

Av nervositet hade kandidaten börjat på alldeles för låg nivå (för 6-åringar) och Mårten svarade inte på några frågor och kandidaten hade blivit så förundrad över att inte få några svar så av bara farten hade denne fortsatt med frågorna för äldre barn ända upp mot 16 års ålder. DÅ! Då svara Mårten, då klarade han svaren galant! Oj vad vi funderade över vad detta betydde. Jag fortsatte själv att göra de övriga utredningsmomenten och hade bl.a. ett intressant samtal med Mårten där han berättade att på lektionerna så satt han och planerade de rollspel som han och hans yngre bröder spelade efter skolan. Jag fick också veta att han hackade sig in på datorernas grundprogram och därför såg man den svarta bakgrunden med den vita texten. Via detta samtal fick jag också reda på att han hade en väl utvecklad fantasi, ett mycket gott ordförråd – MEN han tyckte lektionerna var långsamma och tråkiga och hans strategi var att ”inte synas”. Via anamnestagning med föräldrarna kunde konstateras att de två yngre syskonen var särskilt begåvade men valt olika strategier att hantera det. Den yngsta blev den som provocerade, störde och var klassens clown.

Då kände jag inte till begreppet särbegåvad men kunde ändå i mitt psykologutlåtande skriva att det var en mycket begåvad pojke som var understimulerad i skolan.

Sex år senare då jag började arbeta i Rättvik som psykolog inom skolan, fick jag uppdraget att arbeta med fyra skolvägrande pojkar i årskurserna 8 och 9. Tre av dessa visade sig vara särskilt begåvade och den fjärde allvarligt mobbad och fysiskt misshandlad.

En pojke förklarade att han brukade gå till skolan varannan vecka för att kolla var dom låg. Då han konstaterade att han låg före klassen så gick han hem igen. Den andra pojke sade att han mådde dåligt av lärarnas beteende mot eleverna. De var ironiska, cyniska, kränkte eleverna inför klassen osv. Han gick på de trevliga lärarnas lektioner och aldrig om det var en vikarie. Den tredje pojken sade att han kunde stå ut med lektionerna men avskydde rasterna. Han hade inget behov av ”knuff och buff” i korridoren, att prata om vem som hade ”klämt flest öl” på senaste festen, osv. Han menade att han tappade mental fart på rasten och allra helst om det var håltimme. Då åkte han hem och kom inte tillbaka till nästa lektion.

Detta var före den nya skollagen som ålade skolan att ge stimulans och ledning även till den elev som med lätthet uppnådde målen. Respektive rektor engagerade sig och det lades upp särskilda studieplaner för dessa elever som kunde gå ut grundskolan med behörighet till gymnasiet.

På respektive gymnasium föll allt som ett korthus. Den första eleven satte sig hemma och kom aldrig tillbaka vad jag vet. Den andra blev placerad i en barack utanför gymnasiet där han förväntades att studera på egen hand. Den tredje gick på lektioner precis så mycket så att han fick studiemedel – i tre år – sedan sade han ”Nu har jag tröttnat på att spela datorspel! Nu ska här pluggas. Han tentade sedan av tre års gymnasiekurs under ett år – trots att lärare glömmer att informera om slutdatum, skriver in honom på kurser som han inte ska gå på mm. Han känner sig motarbetad och uppfattar det som att de inte vill att han ska lyckas och blir naturligtvis ledsen och stressad av det.

Under de senaste 15-20 åren har jag haft direkt kontakt med tusentalet särbegåvade barn/elever. Några via mitt arbete som psykolog inom skolan, några via de sommarläger för familjer med särbegåvade barn men ännu fler indirekt via de tusentalet föräldrakontakter jag haft via telefonkonsultationer. Naturligtvis är urvalet begränsat till de föräldrar som är bekymrade för sina barn antingen hemma eller i skolan och de föräldrar som tagit initiativ till att söka hjälp.

Det som blivit väldigt tydligt är att av dessa så har de allra flesta en ojämn utvecklingskurva där den intellektuella utvecklingen är flera år före och den sociala utvecklingen efter den biologiska åldern.

Detta fenomen förklaras av Chou (2013) som hänvisar till Homburger Erikssons psykosociala stadier. Tabellen nedan visar de första 12 årens stadier.

Chou (2013) menar att det särbegåvade barnet med sin snabba inlärningsförmåga aldrig får samma träning av att lyckas och misslyckas, som andra barn när de upprepar och nöter in kunskaper och förmågor. Det särbegåvade barnet får alltså inte den psykiska övningen i att hantera de negativa känslor som kommer av att inte alltid lyckas på första försöket. Likaså är de särbegåvade ofta ovilliga att be om hjälp då de inte vill förlora sin status. Detta menar Chou skulle förklara de särbegåvade barnens ovilja att prova på nya saker om de inte är helt säkra på att klara det på första försöket.

Föräldrar beskriver sina barns reaktioner på misslyckanden som totala nervsammanbrott som inte står i proportion till händelsen. Reaktionerna påminner ofta om 2-3-åringar som slänger sig på golvet i snabbköpet när de inte får köpa” lördagsgodis” på en onsdag.

Barn med snabb inlärningsförmåga har en benägenhet att tro att de alltid ska lära sig snabbt och utan träning. Därför tappar de snabbt självkänslan och tilltron på sin förmåga vid misslyckanden. När barnet så småningom kommer till den fas i utvecklingen då de inte kan allt utan måste börja öva och träna så upplevs detta stadium mer känslomässigt starkt eftersom de de då är flera år äldre. Det är då inte helt ovanligt att de på olika sätt drar sig undan och inte vill visa sina förmågor och det finns en risk för en negativ spiral som kan resultera i depression (Chou, 2013).

Särbegåvade barn blir ofta perfektionister och deras mål sätts så högt att det är uppenbart att de aldrig kan uppnås och på så vis behöver de aldrig uppleva smärtan vid misslyckande. Eller så underpresterar de och målen sätts så lågt att de aldrig riskerar att misslyckas.

Chou(2013) menar vidare att de särbegåvade barnets psykosociala utveckling utifrån Eriksons teorier, är underutvecklade. Känslor som är svåra att ta till sig göms eller maskeras av intelligensen, både omedvetet och medvetet. Det är därför viktigt att föräldrar, lärare och andra vårdgivare erkänner vikten av att tillåta särbegåvade barn och ungdomar uppleva och utforska dessa känslor på ett medvetet och balanserat sätt så att de växer upp med vilja och motivation, avsikt och förmåga att forma en identitet som också är flexibel, empatisk och ödmjuk. Och, om de möter motstånd, som vi alla gör, ska detta bidra till förståelse och ledning som hjälper dem till en identitet som är stadig, öppen och mestadels lycklig (Chou, 2013)

En förälder uttrycker det så här: Ena stunden samtalar man med en klok 8-åring på en 14-årings nivå och i nästa sekund så ska jag försöka få samma 8-åring att inte riva hela huset pga. av ett misslyckande eller missförstånd. Om man kräver för mycket eller för litet så riskerar man samma enorma känslostorm. Man vet aldrig vilken mental ålder barnet befinner sig i för tillfället och som man ska relatera till.

Många är de föräldrar som kan skriva under på detta.

Horndal 2025
Anita Kullander
leg psykolog
Aninor

REFERENS
Eriksson E H (1969) Ungdomens identitetskriser. Stockholm, Natur & Kultur.