DN Åsikt 5 januari 2019

Hälften av sjukskrivningarna beror på psykisk ohälsa. Men psykisk ohälsa kan uppstå när vi försöker pressa in oss inom ramen för något som inte passar, skriver ST-läkaren Erik Nilsson Borg. Jag är uppvuxen i en liten by några mil utanför Sundsvall, längs riksväg 86 och Indalsälven som slingrar sig fram bland Medelpads berg, dalar och skogar. Jag har promenerat oräkneligt många gånger längs den grusbelagda, grå och tråkiga byvägen för att tänka igenom barn- och ungdomens bekymmer och motgångar.

En vintermorgon såg jag en granne bredvid sin traktor som lutande stod med snöplog och två hjul i diket på den mycket branta gårdsuppfarten. Jag ropade ”Dålig dag?” Till min förvåning log han och svarade, utan spår av ironi i rösten: ”Det är en fantastisk dag!”

Jag behövde en lång stund innan polletten trillade ner och jag med en klump i halsen kunde visualisera scenario på scenario där granne och traktor störtade mot ett öde av förvridet stål, olja och blod. Lärdomarna jag fått av händelsen är flera, men bland annat hur vi ibland behöver höra – och förstå — någon annans insiktsfulla perspektiv.

Mina promenader längs byvägen ledde till slut ut på 86:an som sedan någonstans vid Indalsälvens delta övergick i E4:an. Den förde mig norrut till Umeå och universitetsstudier, som utmynnade i en läkarexamen.

Under en av mina kliniska placeringar befann jag mig på ortopedmottagningen vid Sundsvalls sjukhus, under handledning av den rutinerade överläkaren och barnortopeden Charlie. Charlie var fantastisk i kontakten med barn, han talade deras språk, han kunde lugna och lindra, men så fort barnet lämnat rummet var han knivskarp i sinne, ordalag och handledarskap.

Klarast i mitt minne är den insiktsgivande berättelsen om hur ”fotproblem”, det vill säga smärta och obehag vid felställningar som hallux valgus, hammartår och liknande uppstod. Vid tidig forskning för tillverkning av skor noterade man att aboriginer i Australien inte rapporterade besvär från sina fötter. Detta ledde till hypotesen att de av någon anledning inte utvecklade felställningar i samma utsträckning än andra människor. Men det visade sig att aboriginernas fötter var lika sneda som alla andras fast de gick barfota och fotmässigt bekymmerslösa.

Vid en granskning av västerländska medicinska skrifter framgick att det fanns en tydlig tidsmässig punkt där fotbesvär historiskt började rapporteras identisk med industrialiseringen av skotillverkning och ”one-size-fits-all” – en punkt som markerade början till slutet för skomakarna och det hantverk som i hundratals år anpassat sko efter fot och inte vice versa.

Det verkar alltså finnas anledning att misstänka att vi orsakar oss själva lidande, när vi med skohorn, våld och vilja tvingar ner våra fötter i skor anpassade för alla och ingen i stället för skor som respekterar våra skavanker, tillkortakommanden och andra naturliga imperfektioner.

Vi lever i en tid där sjukskrivningarna ökar. Mer än hälften av sjukskrivningarna beror på psykisk ohälsa. Vi lever i ett Sverige där ungas psykiska hälsa försämras, deras sinnen fylls av kronisk sorg och irrationell skräck – även kallad depression och ångest.

Vi lever i en verklighet där tjugoåringars livslust flämtar, under en period i livet som ska handla om odödlighet, oändlig energi och lust – allt annat än död. Vi lever i ett land där fler och fler drabbas av stressyndrom, till den graden att delar av deras hjärnor skrumpnar. De kan inte läsa en dagstidning eller summera räkningarna. De ringer gråtande till sin partner för att få hjälp i att hitta hem från en plats de besökt tusentals gånger.

Vi lever i ett samhälle där känslor av hjälplöshet och otillräcklighet slår hål på hud av stål, infiltrerar oss som cancer och orsakar att familjefäder trär snaran runt halsen och hänger sig, motiverade genom den depressiva vanföreställningen att ”de klarar sig bättre utan mig”.

Vi lever i en stor värld som på många sätt krympt, begränsat våra liv och minskat rörelsemarginalen för vad som är ”normalt”. Vi blir ständigt överösta av intryck från tv, tidningar, reklam och internet. Det är en mycket intrikat uppgift att vara ”perfekt” och det finns verkligen ingen plats för våra skavanker och tillkortakommanden.

Kan det vara så att psykiska ohälsan inte alls är något primärt, utan ett symtom som uppstår när vi försöker pressa in oss själv inom ramen för något som helt enkelt inte passar? Jag kan inte presentera några vetenskapliga referenser för vad av ovanstående som kan kopplas till vad. Men det är en tanke, ett perspektiv och en klinisk erfarenhet som frekvent hemsökt mig under min resa genom läkaryrket.

När de sista skomakarna verkar ha stängt sina butiker, vilka skor ställer du framför dig själv, dina barn och alla andra du älskar? Är det en ”dålig dag” när du ledsnat på skohorn, våld och vilja och i stället väljer att gå barfota?

Insändare:
Erik Nilsson Borg