Ett problem med hög intelligens och som gör att det är så svårt att tala om detta är att det kan upplevas som att det är kränkande för dem som inte har lika hög intelligens (”bara normala”). Dvs narcissistiskt sårande att någon har detta mer än en själv eftersom det anses vara ”så fint”.

Detta gör att det kan vara svårt att få tala om de svårigheter, ensamhet, känslomässig plåga som insikt och förmågan att se och genomskåda också kan innebära. Det upplevs som skryt att tala om hög intelligens och istället kanske detta kallas för hög grad av känslighet, vilket ju också resultatet blir när personen sörjer allt dumt som görs i onödan som förorsakar lidande och faktiskt t.o.m hotar världens existens (att rösta fram dåliga ledare t.ex).

Att vara högintelligent förorsakar irritation (hos lärare och ledare som känner sig kränkta), och ensamhet (att alltid vara för snabb i tanken och bli missförstådd i diskussioner). Detta har de mindre intelligenta svårt att förstå och det är antagligen ett av skälen till att det finns stort motstånd mot att ha medkänsla mot dem som anses privilegierade och har en förmåga som triggar avund och därmed förakt (surt sa räven…).