Det är inte ovanligt att både föräldrar, anhöriga och pedagoger försöker bortförklara eller tom. maskera ett barns förmågor. Det uppfattas som viktigt, framförallt ur en socialt perspektiv, att inte vara annorlunda. Rädslan för att barnet ska bli ensamt är större än rädslan för att barnet ska blir understimulerat eller överstimulerat.

Ett annorlunda barn blir uppmärksammat (ofta negativt) och föräldrarnas förmåga ifrågasätts.

En annorlunda elev kräver särskilda insatser och därmed tid från pedagoger och ekonomiska resurser och föräldrarna upplever att deras barn är till besvär. Deras förmåga som föräldrar ifrågasätts. Då är det lätt att föräldrar tar skolans perspektiv och ”glömmer bort” sitt barn. De blir förstående för en pedagog som inte hinner och en rektor som inte har pengar. De försöker hålla tillbaks sitt barn till förmån för skolans behov och döljer därmed allvarliga brister.

Föräldrarna upplever att de måste förklara och försvara både sig själva och sitt barn inför omvärlden.

Detta gäller oavsett barnets funktionsnivå.

Man blandar ihop människovärde med förmågor.

Utredde min 9-åring för adhd vilket han inte hade. Bara stökig i skolan, vandrar omkring, avbryter, räcker ej upp handen o tycker att skolan är trist.