Av Anita Kullander leg. psykolog 2015

Vi börjar med två barn som sitter i sandlådan: Norman är normalbegåvad och Marta som är smart. Med dom sitter också en ”fröken”, (oavsett om det är en manlig eller kvinnlig personal så är det en”fröken”), Fröken säger ”nu ska vi baka sandkakor”. Fröken förklarar och Norman och Marta tittar på och lyssnar. De provar på själva och det går ju inte så bra och sand och spadar ryker all världens väg. Där är både frustrationstolerans och impulskontroll låg. Under flera veckor, månader sitter barnen i sandlådan och tränar på både sandkakor och frustrationstolerans. Fröken har en ängels tålamod och förklarar återigen att sanden ska vara lagom fuktig, man måste packa ordentligt med spaden och sedan med den rätta knycken… Marta iakttar Normans tappra försök och hör frökens förklaring, ser och lär utan att göra så många försök själv. Norman lär sig att det är jobbigt att gå och hämta spaden varje gång han blivit arg och kastat iväg den. Likaså blir fröken sur om hon får sand i håret. Han försöker alltså behärska sina utbrott.

Marta ser och lär, provar kanske på någon sandkaka eller så. Hon ser även Normans utbrott och tycker att det verkar jobbigt att misslyckas. Sedan upptäcker hon att man kan göra andra saker med sanden, grottor, broar, sandslott osv. Hennes stadsbyggnads-projekt blir större och större och till slut har hon tagit upp hela sandlådan varpå hon får en sträng tillsägelse av fröken och området ”konfiskeras” och förstörs. Marta kliver då ur sandlådan. Norman sitter kvar och tränar och tränar, kanske tom flera år och fröken har stort tålamod och berömmer varje försök. Han blir allt bättre på att klara av att det nästan blev en perfekt sandkaka och frustrationstolerans och impulskontroll blir sakta bättre eftersom fröken verkar nöjd med hans försök så är han det också.

Marta har på några månader lärt sig sandens möjligheter och behöver nu nya utmaningar. Hon söker upp andra aktiviteter, hittar kanske kaplastavar, lego, pärlplattor mm. Fröken undrar vart hon tog vägen och hittar henne ensam i en liten vrå och säger förvånat ”men sitter du här, kom ut till oss i sandlådan och baka sandkakor. Norman har blivit riktigt duktig på det nu. Kom och visa vad du kan”. Marta visar då vad hon gjort och fröken säger tvivlande: ”har du verkligen gjort det där, själv, utan hjälp? Ja, jag ser att det är ett torn, har du byggt ett hus i lego också, har du gjort en fjäril på pärlplattorna, vem har hjälpt dig?”

Fröken har inte sett Martas utveckling och ”ligger alltså efter” henne. Hon har inte hunnit med att presentera stimulerande och utmanande material till Marta, varpå Marta inte fick den viktiga träningen i frustrationstolerans och impulskontroll som behövs för att våga nya saker och stå ut med att misslyckas. Marta undviker saker som hon inte tror sig om att kunna direkt för hon har aldrig lärt sig att stå ut med frustrationen när man inte lyckas första gången och att träning ger färdighet och också en glädje över att behärska och kunna. I förlängningen ser man detta i skolan som en ovilja att göra det som är obekant, alltså hon har inte fått lära sig att lära sig - dvs. studieteknik.

Det personal ser är ett barn som pratar som om hon vore flera år äldre än sin kronologiska ålder men reagerar känslomässigt som om hon vore flera år yngre. Då finns inte frökens ängalika tålamod längre utan Marta får höra ”du som är så gammal borde väl inte bli så arg för en sån liten småsak”. Marta uppfattar det som att hennes känslor inte respekteras och då har vi också fått en tös som inte berättar för de vuxna när något är fel, om hon blir orättvist behandlad, mobbad osv. Marta inkompetensförklarar vuxenvärlden.

Se även:
Barns utveckling
Vad vill elever lära sig i skolan?
e-boken Utanför Ramarna

---

Filuren funderar:
Varför stimulerar vi hellre tänkbara OS-stjärnor än faktiska SO-stjärnor?