Svenska skolor ska enligt lag aktivt arbeta mot mobbning och ha en plan för detta arbete - en antimobbningsplan eller som det numera heter en Likabehandlingsplan.

Hur det började:
På en studiedag för lärarna fick jag fria händer att arbeta för tryggheten på skolan: Varje lärare fick några gula postit-lappar. De fick i uppgift att på varje lapp skriva ett namn på en elev som de antog vara mobbad. Alltså inte bara från sin egen klass. När de hade skrivit en stund fick de gå fram till tavlan som jag delat upp i rutor för varje klass. Lapparna sattes sedan upp i respektive klass. Därefter fick de sätta sig och se på eländet. I en skola med 700 elever så var det 42 (!) identifierade elever. Lärarna blev naturligtvis chockade över hur många elever i sin egen klass som andra uppfattade som mobbade. Även de lärare som ingick i Trygghetsrådet hade mobbade elever i sina klasser. Då blev det tydligt bevisat att elever mobbar så att inte klassläraren ser det. Däremot kan andra ”oviktiga” lärare se.

Därefter fick alla lärare hjälpas åt att ha Trygghetssamtal, dvs intervjua den mobbade. Det skulle då göras av en lärare som inte undervisade eleven. Sedan fick en annan lärare prata med mobbaren och tala om vad man visste och att det skulle upphöra omedelbart. Att vara två lärare vid dessa samtal var en metod som förespråkades av Farstametoden som sedan förbjöds pga. att man då använder sig av samma maktspråk som mobbaren. Det är också totalt olämpligt att sammanföra mobbare och offer som om det vore en konflikt. Det är väldigt få offer i världen som vågar se sin plågoande i ögonen och säga sanningen.

Efter samtalet med respektive elev, dvs. samma dag, var det obligatoriskt att ringa hem till deras vårdnadshavare. Jag frågade lärarna när dom själva skulle vilja bli informerade om det gällde deras eget barn. ”Omedelbart” svarade alla unisont - så då bestämdes det. Föräldrarna till mobbarna kunde ju inte skylla ifrån sig eftersom man ju hade mobbarens egen bekännelse.

Efter en vecka följde man upp med den mobbade och mobbaren. I de flesta fall hade mobbningen upphört. Lärarna var tillsagda att vara uppmärksamma på om den mobbade svarade positivt för att inte besvära läraren - för att det var för jobbigt att erkänna, dvs. det vanliga att den mobbade lade skulden på sig själv.

Men den stora vinsten kanske ändå var att lärarna blev medvetna om att mobbning förekom ”mitt framför ögonen på dom”.

Efter lärarnas intervjuer med mobbade elever så var det flera som kom till mitt rum eller satt i lärarrummet och grät av förtvivlan över hur elaka barn kan vara. Försvann mobbningen då? Nej - men den minskade radikalt och barnen började berätta. De vågade lita på vuxna - det var ett stort steg.

Hur gör man när lärare mobbar elever? Det är ett personalärende och ska hanteras av rektor och kommunens personalavdelning.

På en annan skola pratade jag med ett barn om mobbning och skolans Charlie-program. Hen sade: ”Charlie är bra men på rasterna gäller andra regler”.

Det blev tydligt att det är stor skillnad på teori och praktik.
Alltså: Ingen Metod Är Bättre Än Dess Utövare! Vilket för oss tillbaka till min ursprungliga devis:

Forsknings-rapporter av Anita Kullander:
Vad är det för fel på mig? 1985 Gruppsamtal med en femteklass där en hackkyckling försöker bli accepterad av sina klasskamrater
Lika barn leka bäst 1990 Faktorer som påverkar kamratval i 2-3 års-åldern

Läs mer:
Nytorps T-modell - beskrivning av metoden
e-boken Utanför Ramarna