Särskilt begåvade barn som inte hittar jämlika kamrater att vara med går ofta ensamma på rasten och vill ogärna grupparbeta. Detta oroar både skolpersonal och föräldrar.

Med social kompetens menas förmågan att på ett jämlikt sätt kunna ge och ta i en relation oavsett om det gäller privatliv, skola eller arbete. Social kompetens präglas av värderingar vad gäller empati, moral och etik. Särskilt begåvade barn är ofta tidigt utvecklade vad gäller detta och får svårt att umgås med jämnåriga som ännu inte kommit till samma insikter och värderingar. När barn på rasten leker så kan det emellanåt gå hett till och man fuskar, skvallrar, ljuger och mobbar varandra. För det särskilt begåvade blir detta mycket obekvämt och stressande. Då blir deras ”räddning” att hålla sig undan. Skolans personal tolkar det som brister i social förmåga vilket är ett missförstånd. Barn som väljer att gå själva gör det av självbevarelsedrift. De vill inte utsätta sig för konflikter. Men som vanligt så finns det undantag. En del blir ”poliser” och försöker gå emellan, hejda bråk, lösa konflikter osv. Då blir de dels osams med de som bråkar med varandra och dels även med skolpersonalen för denne ”lägger sig i”.

Andra barn blir ”besserwissrar” och påtalar misstag, faktafel och regelbrott både till barn, föräldrar och lärare. Detta är oftast inte populärt, särskilt om barnet själv inte lever upp till denna standard. För vuxna och lärare är de viktigt med att bibehålla sin auktoritet. Den grusas ju om en elev hela tiden påtalar fel och brister. Man ska vara väldigt ödmjuk för att tåla denna ”fingranskning”. En lärare med föråldrade metoder och kunskaper tappar snabbt en särskild begåvad elevs respekt.

Här blir förmågan till frustrationstolerans och impulskontroll viktig. Särskilt begåvade barn vet HUR det ska vara men kan inte alltid leva upp till sina egna standards.

Flera barn har berättat för mig om grupparbeten i skolan: De andra i gruppen förstår mig inte. Deras insats är på så låg nivå att jag skäms att lämna det till läraren. Ofta blir det så att jag inget gör eller att jag gör hela arbetet själv. Det blir ju lite orättvist hur jag än gör eftersom jag får betyg utifrån deras låga prestation eller så får de betyg efter min höga prestation.

Grupparbeten i skolan har man självklart för att förbereda eleverna för framtida samarbete i yrkeslivet - en viktig förmåga. Det som däremot skiljer skolan från yrkeslivet är blandningen av funktionsnivåer. Det yrke man väljer karaktäriseras av personer med liknande förmågor - inte samma ålder. En högt begåvad person studerar vanligtvis vidare upp på universitetsnivå med motsvarande yrkesval och sedan blivande kollegor på samma kunskapsnivå - inte ålder.

Grundskolan är uppdelad efter ålder - inte funktionsnivå. Denna åldersindelning grundar sig på forskningens tabeller över ”normal” utveckling för olika åldrar i olika avseenden. Läroplanen grundar sig på detta. I praktiken betyder det att de särskilt begåvades behov av undervisning i snabbare takt, på adekvat nivå samt möjlighet till socialt umgänge med jämlikar hindras.

Jag har anordnat familjeläger Filurum Sommar och då sett hundratals barn umgås efter funktionsnivå och intressen - då har jag både sett och hört talas om deras skickliga konfliktlösningsförmågor.
Detta finns beskrivet i E-boken utanför Ramarna

Se även: Barns utveckling

För många år sedan frågade jag en nära bekant, som var vuxen student på en datorutbildning på Högskolan, om det var många med diagnosen asperger (numera Autism) som gick utbildningen. (Det var/är en fördom som många har.) Äsch, det är något man säger att man har för att slippa umgås med vanligt folk, fick jag som svar. Studenten menade att han inte hade märkt några ”konstiga, udda” typer utan de var som vanligt folk med ett ovanligt brinnande intresse för datorer och programmering, vilket passade studenten utmärkt.