av Anita Kullander, leg. psykolog - 2017

En manual/checklista för föräldrar att ha med till skolan vid möten med rektor, lärare och/eller Elevhälsa.

Grundläggande är att man ALLTID går båda föräldrar på mötet och ALLTID har rektor med. Om rektor ändå inte kommer så avbryter man helt sonika mötet och bokar ett nytt datum. Man har också rätt att ha en en annan person med och som då kallas biträde. Dvs. man kan vara båda föräldrar plus ett biträde. Glöm inte att spela in mötet på skolan och be om protokoll/minnesanteckningar.

Som förälder vill man ju ha fakta inte bedömningar som tex. ”han är lat” eller ”hon har sociala problem”. Checklistan ska syfta till att få fram fakta som underlag för beslut om åtgärder.

Man bör eftersträva en lugn och förtroendefull atmosfär på mötet. Det är viktigt i sammanhanget att läraren inte känner sin kompetens ifrågasatt för då byggs murar upp som blir svåra att forcera. Det underliggande syftet är att väcka lärarens intresse och nyfikenhet om eleven. Läraren ska själv fundera över hur hon/han ska få reda på svaren på dina frågor. Läraren ska själv komma med förslag på att observera eller testa. Man är taktisk, har is i magen, huvudet kallt och väntar med de viktigaste och kanske också de känsligaste frågorna.

Om lärarna är fokuserade på att få dig som förälder att lyssna så kommer de inte att lyssna på dig innan de har fått bekräftelse. Då får man bli lite mer professionell och backa till deras läge/position i processen. Det är då viktigt att man inte visar om man blir ledsen eller kränkt av läraren. Man får stoppa undan det och låta rektor hantera detta för det är ett personalproblem.

Då - först då, är läraren intresserad och lyssnar. Man berättar fakta dvs. vilka aktiviteter som han/hon väljer, vilka böcker, vilka spel, filmer osv. Om dessa frågor aldrig kommer från läraren under processens gång så har man ett allvarligt problem och bör överväga att byta klass/skola.

En bra fråga till skolan är: ”Är ni inte nyfikna på att ta reda på vad hen verkligen kan?”

Nedanstående är en modell jag använder då jag handleder pedagoger. Jag tror att den även skulle fungera för er föräldrar.

Först låter jag personalen ”ösa” ur sig sin oro och eventuell kritik. Jag brukar säga något bekräftande som att jag förstår att det här är ett barn som utmanar… När lärare känner sig lyssnade på så lugnar dom sig och kan lyssna på mig. Då börjar jag fråga: För att förstärka deras känsla av att vara lyssnade på så frågar jag om det som inte fungerar.

1. Vilka moment/situationer är svårast?
2. Vad har ni provat?
3. Vad blev effekten?
Sedan sitter jag tyst och ”tänker” och säger sedan, hmm… Om vi skulle vända på det och se på vad som fungerar.
4. Finns det några situationer/moment där barnet fungerar bra?
5. När verkar eleven nöjd och glad?
6. Har eleven några kamrater?
7. Har eleven sagt något till dig om sin skolgång?
8. Finns det några lektioner som fungerar bättre än andra?
9. Vet ni var elevens ”tak” ligger i de olika ämnena?
10. Det som fungerar bra - går det att använda på annat sätt, i andra sammanhang?

Man kan få svar där pedagogen återknyter till det negativa och då får man konstatera att ”ösningen” inte var tillräcklig. De tror inte att du har förstått hur det verkligen är. Då får man bekräfta igen. Ibland kan ”ösningen” ta hela den utsatta tiden och då bokar jag en ny tid ganska snart. Först när ”ösningen” är klar så kan man börja fundera över vilket det svåraste bekymret är och fokusera på det.

Då börjar man i stort sett om från punkt 4 igen men fokuserar utifrån det svåraste bekymret. Man beslutar om att prova åtgärder som läraren föreslår.

…så hjälper det inte att sitta kvar och älta problemet - det blir bara en rundgång. Man bör inte ha längre möten än en timme. Har man inte kommit på något så bokar man ett nytt möte om högst två veckor.

Har man kommit på något att prova så bokar man ett nytt möte ganska snart - helst om 2 veckor - högst 4, för att följa upp. Rektor ska vara med då också för att ibland händer det att läraren inte har gjort som man kom överens om och då tittar man lite undrande på rektorn. För rektorn har uppenbarligen ett personalproblem.

Man säger naturligtvis inget om det utan låter rektor ta ansvar för detta. Läraren brukar då ha alla möjliga ursäkter för att inte ha hunnit med. Återigen så är det rektorns problem och man ska överhuvudtaget ALDRIG tycka synd om en lärare som ”inte hinner” eller en rektor som ”inte har råd”. Jag menar att det är tjänstefel att överhuvudtaget prata i sådana termer till en förälder. En skola kan inte kräva att en elev ska hållas tillbaka till förmån för en eller flera andra elever.

11. Om lärare eller rektor anser att de gjort vad de kunnat så frågar man om de har informerat förvaltningschefen om att de har en elev som behöver extra stimulans. Om inte - så kräv att detta görs. Annars gör du det själv. Om skolan börjar prata i termer av psykologutredning, diagnoser osv. så frågar man på vilket sätt det skulle hjälpa dem. Man frågar om det gjorts en pedagogisk kartläggning/utredning och i så fall varför inte. Det är ju ett krav som Socialstyrelsen angett innan en psykolog får påbörja en utredning. En pedagogisk kartläggning ska ligga till grund för åtgärder som prövas och utvärderas i skolan innan psykologutredning kan bli aktuell.

12. Kom ihåg att skolan har ett juridiskt ansvar för att eleven utvecklas optimalt. Som förälder har man ansvar för att barnet kommer till skolan. Skolan har ansvar för att eleven vill vara kvar i skolan. Läs gärna upp skollagen kap 3 §2 på mötet.

13. Sist men inte minst:
Tyck inte synd om skolan Alla anställda har valt sina yrken och om de inte kan utföra sitt uppdrag under rådande arbetsförhållanden så har de själva ansvar för att göra något åt det. Inget barn ska bli eftersatt för att skolan inte tar sitt ansvar vad gäller arbetsförhållandena.

Vägen till förändring, 1990 är en bok av Parknäs, Lennart, som beskriver hur man kan förstå processen i ett förändringsarbete.

Se även:
e-boken Utanför Ramarna