Det är ingen tvekan om att det är en särskild utmaning att arbeta inom förskola och grundskola.

Många styrdokument, som ibland kan tyckas motsägelsefulla, påverkar vad som görs och inte görs. På den ena sidan finns föräldrar/ vårdnadshavare med sina förväntningar gällande sina barns utveckling. På den andra sidan har vi skollagen och respektive kommunpolitikers förväntningar vad gäller resultat i form av godkända elever och att budgeten hålls.

Jag har själv arbetat som dagbarnvårdare, förskollärare, lärare (vikarie) och nu senast som skolpsykolog sedan 1993. Mina erfarenheter av dels det praktiska arbetet men också av handledning av pedagoger gör att jag har den största respekt för pedagogernas arbete med våra barn och elever.

De allra, allra flesta pedagoger gör ett enastående arbete - men ibland blir även den bäste rådlös. ”Verktygslådan” är tom - man vet inte hur man ska hantera ett problembeteende, en förälder som uttalar sitt missnöje, man sliter sitt hår, ligger sömnlös osv.

Vanligtvis när pedagog och förälder inte kommer överens om lämpliga åtgärder är att man faktiskt inte pratar om "samma barn". Det barn som föräldrarna beskriver är inte det barn som pedagogen träffar i skolan.

Att som pedagog bedöma varje elevs behov av stöd och eller stimulans och därmed fördela sin tid ”rättvist” mellan eleverna i klassrummet är en utmaning. Tiden räcker inte till helt enkelt. Rektor anser sig inte heller ha extra resurser att sätta till.

”Vi människor är hjälpsamma av naturen och när någon inte kan eller vet så hjälper vi till. Om vi har en grupp barn inom samma åldersspann så finns där naturligt olika nivåer av kunnande och vetande. Vår empatiska förmåga gör att vi automatiskt fokuserar på den som har det svårast med inlärningen - den som kan minst.”

År 2011 började en ny Skollag gälla och då tänker jag främst på Kap 3, § 2, med meningen ”Alla barn och elever i samtliga skolformer och i fritidshemmet ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.” samt ””Elever som lätt når de kunskapskrav som minst ska uppnås eller de kravnivåer som gäller ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling.”

Egentligen är det en ganska revolutionerande formulering - som kom helt obemärkt. Helt plötsligt ska alla elever ges samma möjligheter till stöd och stimulans för att utvecklas optimalt. Lika plötsligt fick pedagogerna helt nya direktiv och skulle ställa om sig över en natt - utan information, utan fortbildning och utan stöd från skolledning eller elevhälsan. Alldeles för många inom skolans värld är totalt obekanta med denna lag och fortsätter således att arbeta som de gjorde innan år 2011.

Särskilt begåvade elever är tyvärr inte självgående och klarar sig inte själva. De behöver både stöd och stimulans för att inte bli passiviserade, tappa studiemotivation och därmed inte utveckla en adekvat studieteknik som framförallt kommer att behövas ju högre upp i studierna man kommer.

Jag har kontakt med många föräldrar angående deras barns skolgång. Som jag skrev här ovan så pratar man inte om ”samma barn”. Som pedagog med många års erfarenhet av olika elever och deras personligheter, svårigheter och för all del även ”lättheter”. Då är det lätt att man, med sin erfarenhet i ryggen, vill tala om för föräldrarna vad felet är. Inte ovanligt att olika npf-diagnoser nämns som förklaring till det problematiska beteendet med en rekommendation eller tom krav på utredning av psykolog. Oavsett om bedömningen är befogad eller inte så måste skolan ändå anpassa efter varje elevs behov - diagnos eller inte diagnos.

Jag menar att pedagogen då missar en verkligt viktig del av skolans ansvar. Dvs att ta reda på om inget annat kan förklara en elevs problematiska beteende. Skolan har ett alldeles utmärkt verktyg att använda för att utreda en elevs skolgång - den pedagogiska kartläggningen. Enligt Socialstyrelsen SKA en pedagogisk kartläggning föregå en psykologutredning. Detta är inte heller något som är allmänt känt vare sig hos pedagoger, psykologer eller Elevhälsan.

Skollagen gäller - man kan inte skylla på vare sig brist på tid eller ekonomi. Det är Skolchefen och kommunens politiker som har ansvar för att pedagoger ges möjlighet att göra sitt jobb och att skollagen följs.

Men vilken lärare vågar gå till rektor och säga ”jag klarar inte mitt uppdrag”. Alla vill ju ha löneförhöjning!

Klassrumsobservationer
Bok: Vägen till förändring av L Parknäs
Konsekvenstrappor - att få eller behöva använda disciplinåtgärder
Lärarna och diagnoserna

Fler sidor om skolan:
Valåret 2022 - Politik i skolfrågor
Skolan och eleverna
Skolan och vårdnadshavarna
Skolan och pedagogerna
Skolans organisation
Denice Scala 2002: Writing your school's gifted policy.pdf